Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Italiens litteratur - Seicento
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att blända, och därvid följde han tidens mod. ’Lo stupore’
var poeternas lösen; den, som förbluffade mest, hembar
segerpalmen. Genom vilka medel målet nåddes, frågade
ingen efter. Marini själv förklarade, att skaldens mål var
att väcka häpnad: É del poeta il fin la meraviglia. Allt
slags överdrift gillades, med välbehag varierades en och
samma tanke i all oändlighet, orimliga liknelser tillgrepos,
inbillningen fick lösa tyglar och skenade också i väg
därefter. Själva innehållet var en underordnad sak, ett slags
spaljé, som så överhöljdes med rosor och klängväxter, att den
alldeles försvann under den yppiga och brokiga växtligheten.“
Det var denna stil, som nu segrade. Efter Marini bildade
sig 1600-talets flesta italienska skalder såsom Vicenzo da
Filicaja m. fl. Och oppositionen förmådde knappt att göra
marinisterna något avbräck. Men bland dessa
oppositionsmän hava vi dock att söka århundradets största poetiska
begåvningar såsom den bekante målaren Salvator Rosa,
Tassoni och Bracciolini.
Alessandro Tassoni (1565—1635) var en typ för sig,
varm fosterlandsvän och fiende till spanjorerna, en skarp
satiriker, en fri tänkare och även inom poesien i viss mån
en nydanare. Hans komiska hjältedikt La Secchia rapita
(Det rövade ämbaret) kan visserligen sägas hava sina
förberedelser hos Teofilo Folengo, men är dock något nytt,
barocktidens skeptiska gyckel med renässansens stora
uppgifter, som nu dragas ned och förlöjligas. Han har här
tagit upp en gammal sägen om en strid mellan Bologna
och Modena om ett ämbar, och denna kamp behandlas med
riddardiktens hela romantiska och mytologiska apparat, men
blott för att ställa denna i en komisk motsats till den
opoetiska verkligheten. Tanken erinrar om motivet i Don
Quijote, men den är här utförd med italienarens blague, en
offenbachiad från 1600-talet. La Secchia rapita är en parodi
d. v. s. en dikt, som använder heroiska predikat om
obetydliga föremål, och denna parodi blev den direkta eller
indirekta förebilden för en hel följd av andra, för Boileaus
Le Lutrin, Pope’s Rape of the Lock och till sist också för
Markalls sömnlösa nätter.
Ett motstycke härtill var Bracciolinis Lo Scherno degli
dei, en s. k. travesti d. v. s. en dikt, som använder låga
predikat om höga ämnen. Här är det Venus’ kärlek till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
