Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Italiens litteratur - Dramat under Cinquecento - Pastoralen och operan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utan vidare till opera och gick ej upp i denna, så att den
upphörde såsom pastoral, utan den fortlevde vid operans
sida, ända tills dess att den mot 1600-talets slut övergick
i baletten. Operan, till vilken vi nu vända oss, uppstod ur
även andra förutsättningar, ehuru utan allt tvivel den starkt
musikaliska pastoralen var en bland de viktigare.
Operan hade i själva verket många förberedelser, ej blott
i pastoralen, utan ock i renässanstragediernas körer samt
dessutom i de festspel, som då och då uppfördes vid hoven,
i laude och sacre rappresentazioni och slutligen även i de
intermezzi, som infogades mellan de olika akterna i en
tragedi eller en commedia erudita och som ofta voro ett slags
sångbaletter. Men närmast framgick operan ur
senrenässansens estetiska spekulationer över den grekiska tragedien.
Hos Seneca, som för renässansen hade den största betydelsen,
var tragedien obestridligen ett retoriskt drama, visserligen
med en av en kör utförd mellanaktsmusik. Men lika
obestridligt var Sophokles’ tragedi ett övervägande musikaliskt
drama, och detta hade Trissino trots sin hellenism förbisett.
Nu däremot blev detta faktum alldeles klart, särskilt genom
studiet av Aristoteles’ poetik. Men man gick här till en
överdrift, ty det grekiska dramat var ej helt igenom
musikaliskt. Såsom vi minnas sjöngos de på lyriska versmått
avfattade partierna, men den jambiska trimetern
deklamerades, och för den trokaiska tetrametern begagnades ett
deklamatoriskt recitativ.
Det var särskilt i Florens, som man sysselsatte sig med
spekulationer över dessa frågor. Ett problem hade redan
Guarino löst i Pastor fido. Den antika kören hade ju
både dansat och sjungit, och detta var ju onekligen en
teknisk svårighet, som Guarino avlägsnade därigenom, att
han delade kören i två avdelningar, av vilka den främre
dansade, under det att den bakre sjöng — således den
moderna boskillnaden mellan kör och balett. Med de rent
musikaliska problemen sysselsatte man sig särskilt i en krets
av lärde och musiker, som samlade sig först hos greve
Giovanni Bardi och sedan, när Bardi flyttat till Rom, hos
Jacopo Corsi, och i dennes hus uppfördes 1594 den första,
nu förlorade operan, Dafne, till vilken Ottaviano Rinuccini
skrivit texten samt Jacopo Peri musiken. Den äldsta
bevarade operan är Euridice, likaledes av Rinuccini med musik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
