Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Italiens litteratur - Dramat under Cinquecento - Commedia Erudita - Commedia dell’ arte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
böra erinra oss, äro den förut omtalade filosofen Giordano
Bruno, vilken skrev ett för övrigt ganska osedligt stycke,
Il Candelajo, vilket dock fylles av en viss melankolisk
pessimism, som verkar försonande, och Lorenzino dei Medici,
vars Aridosia, där han upptagit motiv från Aulularia,
Mostellaria och Adelphi, fick en särskilt stor popularitet i
Frankrike.
En särställning intager här såsom annars den originelle
Pietro Aretino, hos vilken vi verkligen finna åtminstone
uppslag till något nytt, ehuru han var alldeles för litet
intresserad av allvarliga ting för att besvära sig med att
föra ut dem. Hans lustspel, vilka äro nästan alldeles
oberoende av antiken, äro ett slags realistiska sede- och
karaktärskomedier, något i stil med Machiavellis, men utan dennes
bittra satir och med större vikt på den realistiska
personskildringen. Mest betydande är väl hans Ipocrito, där vi
för första gången inom dramat finna Tartuffe-typen — en
för motreformationens tid mycket karaktäristisk gestalt, en
ättling av den antika komediens parasit, utan dennes humor,
men kopplare och snyltgäst, ehuru nu i enlighet med den
nya tidens krav till det yttre en religiös, moralisk Don
Bazile, som uttalar de ädlaste och mest uppbyggliga maximer.
Men Aretino ägde icke en Molières sedliga patos, och denna
art av komedi kom därför aldrig att utvecklas i Italien.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
