Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Italiens litteratur - Dramat under Cinquecento - Tragedien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dock först fram emot århundradets mitt, då Giraldi Cinthio
uppträdde med ett i viss mån nytt program. För det första
vände han sig mot den äldre skolans hellenism och
påpekade, att de romerska skalderna stodo italienarne ofantligt
mycket närmare än de grekiska — som man märker ett
utslag av den patriotiska strömningen inom tiden. Såsom
mönster uppsatte han därför Seneca, som han ställde vida
över grekerna. Men därmed följde ock Senecas smak för
gräsligheter, och Trissinos “tema e misericordia“ ersättas
därför hos Giraldi med “orrore e compassione“. Ett exempel
härpå erbjuder hans tragedi Orbecche, som tydligen har
Senecas kanske ohyggligaste stycke, Thyestes, till förebild.
Dramat inledes av Nemesis och en gengångares skugga, ett
motiv, som sedan går igen hos de följande. Innehållet
lämnar intet övrigt att önska i gräslighet. Förhistorien
utgöres av en blodskamstragedi, och i fortsättningen skickar
konungen till sin dotter Orbecche de sönderstyckade
lemmarna av hennes mans och hennes barns kroppar. Därefter
dödar Orbecche först sin fader och därefter sig själv. Denna
tragedi, som uppfördes 1541 först i författarens hem och
sedan för hertigen av Ferrara, blev normgivande för de
följande. I viss mån utvidgades härigenom ämneskretsen,
ty fabeln är här lånad icke från den antika mytologien
eller historien, utan från en novellsamling, nämligen Giraldi
Cinthios egen, Ecatomiti, som för övrigt flitigt anlitades
även av andra tragöder både inom och utom Italien. Också
det här berörda blodskamsmotivet togs upp av de följande,
så av Tasso i Il ré Torrismondo, vars ämne lånats från
Johannes Magnus’ kort förut utgivna svenska fabelhistoria,
och av Sperone Speroni i dennes Canace, som inledes av
en högst kuriös gengångarprolog, framförd av ett mördat
barn, som födes först under styckets lopp. Antalet dylika
tragedier är ej ringa, men kan på långa vägar ej uthärda
någon jämförelse med den engelska och spanska
massproduktionen. De italienska tragedierna voro avsedda att vara
konstverk, och varje författare skrev därför under hela sitt
liv högst en tio à tolv stycken. Till folkteatern nådde de
aldrig, ehuru man numera, från och med Giraldis Orbecche,
verkligen vid enskilda tillfällen uppförde dessa tragedier.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
