Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens blomstringstid - Den folkliga berättelsen - Sagans historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det hon av gott hjärta gav sin nästa. Denna predikan
gick honom djupt till sinnes, och han sade till sin hustru:
“Skola vi ej skänka kyrkoherden vår enda ko. Dels håller
hon på att sina, så att förlusten just ej är så stor, och så
få vi av Gud två igen“. Hustrun tyckte förslaget vara gott,
och så drevo de sin ko till kyrkoherden, som mycket
lovordade dem för deras fromhet och förde ut den nya kon i
hagen, där han band henne samman med den gamla ko,
han förut hade, för att på så sätt vänja dem vid varandra.
Men när de båda kreaturen blivit ensamma, började den
nya kon att längta hem och släpade så småningom
kyrkoherdens fredliga ök med sig, så att båda till sist stannade
framför bondens koja. Denne tackade Gud för denna
dubbla vedergällning, men — tillägges det — han ansåg dock
klokast att så fort som möjligt sälja bort den nya kon.
Denna anekdot förekommer i ett mycket gammalt
predikomagasin, Etienne de Bourbons Liber de donis från mitten
av 1200-talet, men redan förut uppträder samma historia
såsom fableau, och det är därav tydligt, att bådas källa
varit den muntliga traditionen. Ofta kunde historierna vara
ganska skabrösa. Sådana förekomma ganska ymnigt i ett
av medeltidens ryktbaraste predikomagasin, Gesta romanorum,
som kompilerades i början av 1300-talet. Ett “exempel“
handlar om en otrogen hustru, som medan mannen är borta
tar älskaren till sig. Mannen, som skadat det ena ögat,
kommer emellertid oväntat tillbaka, och hustrun måste i
största hast gömma älskaren. Under sken av att vilja
hjälpa mannen håller hon för det friska ögat, och under
tiden smyger sig älskaren bort. Detta uttydes nu såsom
en moralisk allegori: “Mina kära. Mannen betecknar en
kyrkans furste, vilken har sig ålagt att skydda den heliga
kyrkan och vaka över de får, som överlämnats åt hans vård.
Den okyska hustrun är själen, som genom synden ofta
hängiver sig åt djävulen“ etc. Och så utlägges varje detalj
ända till slutet: “må därför var och en rikta sin själs öga
mot det gudomliga och se till, att icke syndens slöja lägges
däröver“. Varje berättelse kunde naturligtvis på detta sätt
omtolkas, och till predikanternas bruk skrevs verkligen under
medeltiden en Ovidius moralizatus.
Exempelsamlingar som Gesta romanorum bilda emellertid
övergången till renässansens noveller. Man behövde ju blott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
