Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hos Runeberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kommit till den slutsatsen, att det var en lycka att få
leva under samma tak som en sådan man.
Samma dag hade Zachris ett nytt äventyr. Han hade gått ut för att se på staden, men råkade vilse och kom två timmar för sent till middagen. I stället för att läxa upp honom för hans slarv skrattade emellertid Runeberg endast åt hans otur, och frun lät honom inte vara utan middag. Han var tydligen kommen till ett gott och vänligt hem.
Sedan nu salen hade blivit iordningställd, visade det sig, att den var möblerad med matbord och stolar mitt på golvet, med soffa och divanbord utmed ena väggen och dessutom med ett par enkla bokhyllor. Intet piano hade den, inga tavlor. Det var ett stort rum med fem fönster, men det hade också
många uppgifter att fylla. Det tjänstgjorde både som matsal, skolrum och sällskapsrum. På ena sidan om salen lågo sängkammaren, köket och de två uthyrda rummen, på den andra fyra små rum, som innehades: ett av Runeberg själv, ett av Zachris och hans rumskamrat, lyceisten Samuel Barck, ett av två bröder Krabbe, som voro studenter, ett av två småpojkar Örn, som gingo på Lyceum.
Det var fullt i var vrå, och Barcken i synnerhet var en stor bråkmakare, och de små Örnarna voro inte mycket bättre än han. Zachris kunde inte annat än i sitt hjärta ge fru Runeberg rätt, när hon en dag sade vid middagsbordet: »Gud nåde den, som ska ha att göra med en hop pojkar! De är de ostyrigaste själar jag vet.» Man kunde ju bara hoppas, att hon inte räknade den, som inte var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
