Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Folket - Finska stammen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gata, (ill formen lik en memiiska, ntnm hufvndet, som ur spetsigt Efter detta 5
mönster bilda sig Samojederne fyelfgjpda gudar af träd, antingen nakna (sea- ;
da ej) eller beklädda med vanliga samojedplagg oeh smyckade med gördlar 5
och röda band (hähej. Dc sistnämnda are dela manliga, dela qvinlig» éch ;
utställas vid fångsts tälten med anletet vändt mot vester, Samojederne släpa %
med sig hela reidass sådana gudar, fy för olika ändamål begagnas olika bilder, f
Éhvad man bönfaller hos Ifähc — om räd, lijelp, helsa, gods, — hehöf- {
ves derliil för hvar gäng offer och en Tadile. Tadibeu Srea trollkarl, som *
äger förmåga att samtala med guden, hvarföriiman han dock gär (ill iärts meil 5
Tadiebtsio, små luftiga väsenden, andar synliga ondast för Tadibens öga, *
När nu en Ilähe anlitas, uppreser man honom pä marken och ställer framför S
hopan i lutande riktning clt spö, vid hvars öfversta spets ett rödt hand är ;
iästartt. Derpä nedsätter sig Tndibcn bakom spöet, med ansiglet vändt mot ;
gudabildens, tager »in trumma och börjar qväda till guden ett impromptu, som 5
innehåller en förbön för den bedjande. Då kan härmed fortfarit en aln»d, bör- ?
jitt bandet röra sig pä stickan, hvilket är ett tecken alt guden tilltalar Tadi- j
ben. "Vanligtvis lofrar han dä uppfylla alla böner, men fordrar alltid en ren- j
oxe, kalf 0. tr. v, till offer, allt efter den bedjandes förmögenhet, Dervid hän- J
tler ofta att den bedjande börjar prula oth menar alt guden väl kunde ge ;
med sig för bättre köp, eller ock begäres anstånd raed oIYingeis, hvilket allt j
guden, efter skälens beskaffenhet, beviljar eller nekar. Skall ofTer anställas, %
sa aHågsnaa först alla qviquor, renen framlcdes midtför guden och strypea af «
Tadibeu, Ifafvudet, hornen, stundom sjelfva huden, upphängas i ett träd fram- 5
för guden, hvaw ausigte Tadiben besfrvker med renens blod och bränner fet- 5
P" clden* Del,a Sr gudens måltid. Allt det Öfriga förtär Tadiben sjelf, \
trthka med de vid oflringen närvarande: men härvid för den ätande ej spilla l
någon blodsdroppe på sina kläder-, hvilket hålles för synd oeh bringar ofärd, f
Tadiberne äga äimu ett annat vigtigt företräde framför vanliga nicnuiskor: \
odudiigheten. Samojederne lefva i deu dunkla tro, alt döden ändar menniskons 5
tillvaro. Väl tyckes man förmoda , att den aflidne ännu lefver någon tid I \
grafven, oeh det är derföre man icke blott vid den aflidne* sida nedlägger en l
hard, en knif| eu yxa, ett spjut, penningar och särskilda IUeförnödenheler, \
utan äfven tid efter annan »lagtar någon ren vid grafven; men dä liket för- 5
multnat, anses det vara ute med meiniiskan. Endast Tadiberne äga ett odöd- ;
figt lif; de förvandla sig efter döden till s. k. Ilarna, hvilka synas var» f
liktydiga med de ofvonuiimndc Tadiebfsio. Man berättar, att de än hvila i sin \
graf, än äter vandra pä Jorden nattetid och, efter sin fordna sinnesart, iifva
antingen godt eller oudt. — Mest frejdad bland Tadibeeme är den vise Urier,
som kallas en vis bland de vise, alla läkares läkare, alla spåmäns spåmän, eu
mästare, sidan vår lid ej mera kan framföda. Denne Urier, soiu var både
hörest och mäkta rik, ledsnade slutligen alt lefva på jorden. “Kär,“ yttrade, han,
“blir renafveln allt svagare, mossan aftager är frän är, vildbrKdsfänget blir
sämre oeh sämre, men deremot tilltaga hos menuiskorna stöld , bedrägeri oeh
all slags ondska; vi måste söka oss en bättre bostad i himmelen.“ Så sagdt,
befalltc han siua tvenne hustrur att sy åt honom oeh sig sjelfva nya kläder
oeh ät renarne nya körredskap, men förbjöd dem strängt att inflicka något
gamnptt oeh förut bruka dt 1 de nya tillvuslningariie. Sedan allt var färdigt,
gaf ha» sig åstad med båda hustrurna. Främst styrde han sjelf med fyra
renostar, hustrurna följde honom i tvenne skilda spann. Knappt hade han
hunnit halfva vägen, förrän renarne började vackla och sänka sig nedäl. Anande
orsaken, sporde han af hustrurna, om de, såsom han befallt dem, tillsytt allt
af nya stycken. Nu tillstod den yngre hustrun att i hennes klädnad fanns ett
litet hand, som tillförene blifvit brukadI, och bad tillika med tårfyllda ögon
att få återvända till jorden och siua tvenne söner, som hon der qvarlemnat.
i(on ville hellre dela jordens sorger med siua, barn, un utan dem njuta
hinime-iens sällbet. Bevekt af hustruns böner, skickade Urier henne (ill jorden igen,
men sjelf for han till himlen med sin förs (gifta hustru oeh fann (ler allt livad
menniskan kan önska sig: starka renar, goda mossor, villebråd i skog och sjö
m. 111. — Tron på himlnfärder är för Bfrigt hos Samojederae något ganska
vanligt. Niir cn gäog en religionslärare sökte att röra sina åhörares
härdade samveten med berättelsen om Eli;® liimlafärd, anmärkte en Samojed ganska
lugnt efter berättelsens slut: “bror min for ock till himlen för några månader sedan.14
Slägtskapen mellan dessa föreställningar oeh de förnfinska röjer sig
ulan svårighet. Man igenkänner här den finska trolldomens kärna, som ulan
tvlfjrel bestod i gudnbesvärjelsen; i de grofva belät ena “Ilähe,“ återfinner man
Lapparnes Seider. Deremot saknar man del skönhetens element, som i
skepnad af sängen sä mycket förmildrar den finska hedendomens nattsvarta
skuggor. Detta och annat berättigar lill det antagande, att Fimmme före
kristendomen allaredan gätt framom deu ståndpunkt i kultur, som nu innehafves afdc
nord-asiatiska stainföfvaiidterue, likasom dessa i sin tur höjt sig öfver det vilda
djurlika barbari. som, enligt Tacitos, i förslå seklet efter Christus, herrskade
bland de linska nationemé.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
