- Project Runeberg -  Hågkomster och historier sanna och diktade /
12

(1899) [MARC] Author: Konni Zilliacus
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

niissariatet och magasinet, småsvor öfver vädret hvar
gång han gick ut eller in.

Jag svor inte, var ej häller missnöjd. Ut behöfde
jag icke gå, arbetslistor funnos inga att uppgöra,
kassören skulle hämta post, tobak hade vi tillräckligt.
Höll man blott utkik för tarantlama, som kröpo ut ur
sina hål för regnet och in där det var torrt, så gick
det rätt väl för sig att lefva. Med den sista
mulåsne-transporten hade vi dessutom fatt tre flaskor värklig
whisky — icke fargad potatissprit, som vi alltid hade
godt om — en rökt, amerikansk skinka och ett tid-*
skriftsnummer, som knappast tappat fjärdedelen af sina
blad på vägen nedåt linjen. Sällskap kunde vi också
räkna på; likviddagama bragte alltid en mängd folk.
Ute föll regnet jämt och stadigt, skvalade, skvalade
som om det aldrig ämnat upphöra.

Först anlände som vanligt kaptenen från El
Diablo. Han var vår närmaste granne, ingen dum karl,
hvass i tungan, jämt sex och en half fot lång, utan
andra dimensioner att tala om, tysk för öfrigt. I
hvardagslag kallade vi honom »det långa eländet»,
sällan när han hörde på. Var han frisk, brydde han
sig icke stort hvarken om det eller annat skämt, men
man visste aldrig huru nära han var ett anfall af
sumpfebern. Helt slapp han den aldrig.

Nu var han våt in på skinnet, nedifrån täckt
med rödgul lera halfvägs upp öfver knäna, hade gått
ned sig på det vi kallade väg, sade han. Han red
ogärna, aldrig när vägarna voro mer än vanligt
tvif-velaktiga, alltid hälst packmulåsnor. De voro stadiga
och pålitliga. I dörren sparkade han stöflama af sig,
sammaledes byxorna, och sade till mig:

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 14:54:46 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/zkhagkomst/0012.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free