Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXII. Slaflif
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kökskammare, tyckte hon på samma gång, ty en mängd färska
brödbullar lågo uppradade bredvid hvarandra, utbredda på
ett lakan, kastade öfver den hårda sitsen på den brunmålade
pinnsoffan.
Hushållerskan kom in från bagarstugan strax bredvid – hon
hade uppkaflade ärmar, var mjölig och såg både degig och litet
sotig ut, och gjorde en liten knapp hälsning och en slags förklaring,
att hon ej tänkt, att mjölkskjutsen skulle komma så snart.
Hon bar med sig en liten lampa, som hon vresigt ställde ifrån sig.
Maud fick tillsägelse att gå upp, så snart hon fått af sig
ytterplaggen, ty det var främmande uppe hos disponentens i kväll,
och »fröken» brukade behöfvas vid serveringen.
Mauds ögon vidgade sig alltmera. Hon kunde ej få fram ett
enda ord, tyckte hon, ty hvad skulle hon säga?
Hon var klädd i sin sorgdräkt ännu, och bar krusflor kring hals
och ärmar, därför att hon tyckte det harmonierade med tillståndet
i hennes eget inre. Hon gick med en känsla af köld och med
dröjande steg uppåt den mörka gården. Öfver allt ensamhet och
mörker, hvart hon blickade.
En stor hund låg i den svagt upplysta yttre förstugan och
morrade åt henne.
I inre tamburen nådde henne ett virrvarr af röster, några
rytmiska, lösryckta toner af en vals – och ett dunsande, som om
det varit mjölsäckar, som kastades om hvarandra, tyckte hon.
Medan hon stod där, villrådig och orolig, hörde hon dörrar
öppnas en trappa upp och glada skratt af ungdomliga röster, hvilka
kommo allt närmare... slutligen fann hon sig omgifven af en liten
klunga nyfiket tittande unga flickor och gossar. De knuffade till
hvarandra och fnissade och tittade och undrade ... Slutligen
sprungo de, i stormtakt jagande hvarandra, uppför trappan igen
utan att säga ett ord.
Strax därefter kom ett fruntimmer ned i sakta mak utför
trappan. Hon nickade nedlåtande sitt »goddag», sade till och med
»välkommen».
– Se här är vägen till serveringsrummet ... jag tänker fröken
kan göra sig nyttig där. Vi ha lite ungdom i kväll. Kanske
fröken spelar en polka? – Jaså – då kunde hon obemärkt smyga en
bakväg genom de mindre rummen till pianot ... och sätta sig och
spela, ty de unga ville så gärna dansa i stället för att sitta fängslade
och spela!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
