Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XIX. Ett grymt uppvaknande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tanken, att Dick var beröfvad förmågan att lida .... att svikas af
den kvinna, som Maud mer och mer lärde sig förstå såsom
varande minst lämplig för Dicks lycka. Hon unnade honom dödens
lugn och grafvens ro. Hans veka, bräckliga kropp och hans ande
med den ideela uppfattningen voro ej skapade för någon jordisk
lycka – och hvarför skulle då Maud missunna honom hvilan?
Inger – med henne var det mycket värre. Krossad, bruten,
fann hon ingen tröst, ingen hvila – hennes stora ord och
lefnadsvishet voro som bortblåsta och hon föreföll nu mera som en
lefvande maskin än en människa.
Bella hade kommit hem dagen efter, det hon fått kännedom om
Dicks slut. Underrättelsen om, att han ej mera fanns, tycktes
först gripa henne djupt och detta gaf sig tillkänna genom
högljudd gråt och jämmer, synnerligast under begrafningen och när
någon gaf akt på henne. I själ och hjärta kände hon sig ganska
lugn öfver, att ej någon hade reda på hvad som passerat dem
emellan sista dagen Dick lefde, och ansåg det som en slags
lättnad att vara kvitt hans ständigt förebrående och fängslande
blickar. Hvad som förefallit dem emellan, förrådde hon lika litet som
någon egentlig sorg öfver hans bortgång. Arfshistorierna var,
hvad som mest tycktes intressera henne.
Maud hade varit ute vid nya kyrkogården med de sista
höstblommorna till sina älskades grafvar, där hon tillbragt nästan
hela den kulna novemberdagen. Hon hade gråtit mycket och
var trött och matt, när hon gick uppför de mattbelagda
marmortrapporna till sitt hem.
De ekonomiska svårigheterna trängde sig mer och mer öfver
henne ... och det pinade henne djupt, för hvarje gång fröken Julia
vädjade till hennes fästman, när där behöfdes pänningar i huset.
Direktör Curtzon hade just ej med blida uttryck hälsat nyheten
om Dicks död. Han påstod, att öfverspändhet och egensinne
»låg i släkten», detta med en blick på Maud. Han ville ock strax
de närmaste dagarne efter begrafningen kasta sig öfver affärerna,
men Maud hade tagit Dicks skrifbordsnycklar och vägrade
bestämdt att lämna dem ifrån sig på en tid ännu.
När Maud kom in i tamburen, hörde hon bakom den tunga
portieren till salongen högljudt samtalande röster. Det var
disponenten Curtzon och Bella, som nästan muntert samspråkade.
Det skar Maud in i själen att höra Bella redan kunna skämta
och skratta, och hon ville draga sig tillbaka in i sina egna rum,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
