Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XIII. Han friar blott för pängarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
pianot. Några vilda disharmoniskt sökande ackord trängde in
till de båda syskonen.
– Ja – ja – ja, Dick! Hör du då ej? Jag vill hällre tigga vid
andras dörrar....
Hon bröt nu åter ut i vilda snyftningar. Och han gjorde nu,
som mången gång förr, lät henne gråta sig trött, under det att han
med mild, smekande ömhet lät handen glida öfver den glänsande,
upproriska hårmassan, som, så här i hemmet, frigjord föll ett
stycke nedanför axlarne.
– Tyst, Inger! Jag kan inte höra dessa dystra ångestrop,
framlockade ur pianot... Du har ju ingen själ, säger du, och
likväl talar du i dessa disharmoniska ackord själens språk...
Ack! Att Bella skall vilja sjunga redan, fortfor Maud och såg på
sitt briljanterade ur.
– Bry dig inte om henne; utan kom med mig i stället.
– Jag kan ej för Dicks skull, Inger.
– För Dicks skull, säger du?
Nu blef Inger hvit om läpparne.
– Ack, Inger – – du vet således ej, att... Dick älskar Bella...
– Nej, det vet jag sannerligen ej, sade hon med fast likgiltig
röst, under det att hon i pur distraktion drog på och knäppte sina
handskar. Nåå, det är väl besvaradt?
– Naturligtvis – de äro redan förlofvade.
– Du är väl glad då, Maud? Det är väl dit, du velat drifva det
genom din obegripliga kärlek för... donna Bella?
Inger kallade alltid Bella för »donna Bella».
– Nu tror jag, vi kunna kalla henne för »Belladonna» i stället,
fortfor hon bittert.
– Du menar, att hon är ett gift för Dicks lycka?
– Naturligtvis. Inte passar hon åt honom. Adjö med dig!
Jag måste gå nu.
Dick hade för en stund sedan blifvit utkallad, men mötte just
Inger i dörren. Hon var onaturligt blek och gick åt sidan. Det
var henne omöjligt att i detta ögonblick möta hans blick. I
dag vände hon sig ej om och såg uppåt fönstret, där Maud af
gammal vana stod och viftade åt väninnan. Nej, hon ilade bort
som drifven af furier... utan att se åt något håll... blott framåt,
sak samma hvart det bar... Sig själf kunde hon dock ej undfly..
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
