Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VI. Hvem var min mor?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
allt det här. Men det skall hon då få ångra! Hvad har du att
anmärka mot Bella då?
– Helt enkelt allt, hon passar ej som sällskap åt min dotter,
Maud, det får bli slut på det där ...
– Då får du säga till henne själf, att hon reser – inte gör jag
det! Ah, den tant Julia! Hon är då för söt!
– Skyll inte på tant, detta är min iakttagelse, Maud.
Dessutom lär hon ju nästan skandaliserat dig i går.
– Huru vet du det där, om man ej skvallrat för dig? Att du
bryr dig om sådant? Du måtte väl vara lord ändå, och jag lady,
som inte skapa vår glans af andras storhet eller dem vi äro tillsammans
med, säger du ju alltid!
Slagen af sina egna ord i hennes mun, hvilka han begagnat när
Maud protesterade att mot visa sig ute under tant Julias skydd,
sade han därför litet jämkande med sig:
– Du kan ju vara tillsammans med flickan på tu man hand,
om du ändtligen vill det, men inte när vi se våra vänner.
Lord Crawford var ganska glad öfver, att gonggongen i
detsamma kallade till middag.
Nu hade Bella åter glans i blicken. Det värsta lynnet hade gått
öfver, och hon tycktes rädd att Mauds vänskap började svalna.
Det var ju af hennes kärlek, hon berodde, lika väl som hennes
därvaro berodde af en nyck af Maud.
Hon sökte därför Mauds blick med envis ömhet, och strax efter
middagen drog hon denna med sig ned på grässoffan vid syrénhäcken.
Maud kände sig alltid olycklig, när någon visade henne köld
eller ovänlighet, synnerligast hade Bella ett eget sätt att pina,
när de voro ovänner.
Hon blef därför genast duperad, när Bella lät sin vänskaps sol
skina, och Maud, som alltid, när hon var ond, sårade och nästan
förolämpade vännen, trodde efter hvarje sådant ögonblick, att
det aldrig mera skulle kunna bli helt mellan dem ... Därför blef
hon för hvar gång både rörd och förvånad, när Bella åter
klarnade upp och alltid återknöt vänskapsbandet ... Däraf deras
fortgående, för mången nästan obegripliga vänskapsförbindelse,
och Maud var glad att ha Bella att förtro sig till och riktigt
utgjuta sin galla inför, nu när hennes eget lynne efter doktor
Granes ordination ej längre spelade hufvudrollen och den styrande
makten i hemmet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
