Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
henne med förfäran? Redan den första dagen hade Saecard antecknat
henne bland dem, som han önskade skulle komma in till honom; så
snart hon hade sagt sitt namn, fördes hon till hans cell.
När hon trädde in, satt Saccard vid ett litet bord med ryggen
mot dörren och skref ett papper fullt med siffror.
Han reste sig hastigt upp, och ett glädjerop undföll honom.
»Är det ni!... Så snäll ni är, och hvad jag är glad!»
Han slöt en af hennes händer i bägge sina. Förvirrad smålog
hon under djup rörelse och kunde icke finna något uttryck för hvad
hon ville säga. Men med den handen, som var fri, lade hon sin lilla
bukett bland de med siffror fullskrifna papperen, som betäckte bordet.
»Ni är en ängel!» hviskade han förtjust och kysste hennes fingrar.
Åndtligen tog hon till orda:
»Ja, det är visst och sant: allt var slut oss emellan, jag hade dömt
er i mitt hjärta. Men min bror har velat, att jag skulle gå hit. ..»
»Nej, nej, säg inte så! Säg, att ni är alltför klok, alltför god —
att ni har förstått och förlåter mig...»
Hon afbröt honom med en åtbörd.
»Jag ber er, begär inte så mycket af mig. Jag vet inte själf.. .
Är det inte nog för er, att jag har kommit.. . Ack, jag har en mycket
ledsam sak att tala om för er.»
Och halfhögt berättade hon honom utan afbrott, hur förfärligt
Victors drifter hade vaknat upp, det våld, han hade begått mot en
fröken de Beauvilliers, hans märkvärdiga, oförklarliga flykt,
fruktlösheten af alla efterspaningar och hur föga hopp man hyste att få
rätt på honom. Bestört lyssnade han till berättelsen utan att göra
en enda fråga eller en åtbörd. Och när hon hade slutat, stego ett par
stora tårar upp i hans ögon och rullade utför hans kinder, medan han
stammade:
»Arma gosse! Arma gosse!»
Hon hade aldrig sett honom gråta. Hon blef djupt både
förvånad och rörd däraf. Hans tårar voro så sällsamma — grå och
tunga, som kommo de långt ifrån, ur ett hjärta som hårdnat och
smutsats genom många års rofferi. Så gaf han högljudt luft åt sin
förtviflan.
»Men det är ju förfärligt, jag har inte ens så mycket som
omfamnat honom, den stackars gossen ... Ni vet, att jag aldrig har sett
honom. Herre Gud, jag hade ju dyrt lofvat mig själf att gå till
honom, men jag fick inte tid, hade inte så mycket som en timme ledig
för dessa fördömda affärer, som alldeles uppslukat mig ... Ja, det
är alltid så: när man inte genast gör en sak, så är det säkert, att den
aldrig blir gjord.. . Och är ni säker på, att jag inte nu kan få se
honom? Han kan ju föras hit.»
Hon skakade på hufvudet.
»Hvem vet, hvar han nu är, i detta förfärliga Paris’ gömslen!»
Han satte sig åter vid sitt lilla bord, och fru Caroline tog en stol
och slog sig ned midt emot honom. Bläddrande i papperen — hela
den lunta af handlingar, hvilka han i månadtal hade arbetat på — bör-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
