Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fallet. Hon kunde icke stanna där längre, hon skyndade därifrån,
alltjämt förföljd af denna ohyggliga jämmer.
öfverallt hördes skrik af smärta, människors lycka och välfärd
rasade med buller och dån. Där gick ätten Beauvilliers sista
jordbesittning, Dejoies sou för sou hopskrapade besparingar, allt hvad
Sédille hade förtjänat på sin stora fabrik, Maugendres årsränta, som
hans affär hade gifvit honom, huller om buller slungades allt ned i
samma kloak, som ingenting tycktes förslå att fylla. Där var Jantrou,
som hade drunknat i sprit, baronessan Sandorff, som gått under i
smutsen, Massias, som åter hade sjunkit ned till sin ömkliga tillvaro
af snokande hund, för hela lifvet genom sina skulder fastnaglad vid
börsen; där var Flory, hvilken satt i fängelse som tjuf för att försona
sina ömma drifters svagheter; Sabatani och Fayeux hade rymt af
fruktan för polisen. Det allra sorgligaste och ömkligaste voro alla
dessa okända offer, den stora namnlösa skaran af dem, som katastrofen
hade utarmat och som nu skälfde af köld och gräto af hunger. Och
så döden, pistolskott, som knallade från alla håll i Paris — Mazauds
krossade hufvud, hans blod, som midt i all lyx och rosendoft droppe för
droppe förrann och stänkte upp på hans hustru och hans små barn,
där de stodo, tjutande af smärta.
Och allt hvad hon hade sett, allt hvad hon hade hört under
några veckor, det gaf sig nu hos fru Caroline luft i en från hennes
torterade hjärta sprungen förbannelse mot Saccard. Hon kunde icke
tiga längre, icke mera skjuta honom åt sidan, liksom om han icke
funnes till, för att undvika att döma och fördöma honom. Han ensam
var den brottslige, det framgick klart af alla dessa hopade förödelser,
hvilkas ohyggliga mängd fyllde henne med fasa. Älskade hon då
icke mera sin bror, eftersom hon ända till nu hade dröjt med att hata
denna förfärliga människa, som var den enda orsaken till deras olycka?
Hennes stackars bror, denna menlösa arbetsmänniska, så rättrådig
och så hederlig, men som nu hade fått fängelsets outplånliga
brännmärke på sig, detta offer, som hon hade glömt, men som var henne
dyrbarare och vållade henne djupare smärta än alla de andra! Åh,
Saccard skulle icke få förlåtelse, ingen skulle mera våga att föra hans
talan, icke ens de, som fortfarande trodde på honom, som endast kände
till hans välvilja och att han var snäll. . . Han skulle få dö ensam
och föraktad!
XII.
Undersökningen i saken framskred så långsamt, att redan sju
månader hade förflutit efter Saccards och Hamelins häktning, utan
att målet ännu kunnat komma före vid domstolen. Man var nu i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
