Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
om, hvilken ohygglig håla det var och hur börsspelet grasserade där.
Universalbankens fall och framför allt Saccards häktande hade för öfrigt
tvärt slagit ihjäl tidningen. Medarbetarna hade hals öfver hufvud
rusat därifrån, endast Jantrou klängde sig i dödsvånda envist fast vid
vraket för att hålla sig uppe på spillrorna. Med honom var det totalt förbi,
dessa tre års medgång hade totalt förstört honom, han hade hejdlöst
frossat på allt, som kan fås för pengar, liksom utsvultna varelser, som äta
sig till döds, när de få slå sig ned vid ett bord. Och det mest kuriösa
— något för öfrigt mycket logiskt — var baronessan Sandorffs slutliga
förfall: ursinnig och i tanke att kunna återvinna sina pengar, hade hon i
villervallan efter katastrofen kastat sig i armarna på denne man.
Vid baronessans namn bleknade Caroline en smula, men Jordan, som
icke kände till, att de båda kvinnorna hade varit rivaler, fortsatte att
berätta.
»Inte vet jag, hvarför hon hängett sig åt honom. Kanske
trodde hon, att han skulle kunna ge henne upplysningar genom sina
relationer som tidningsman. Kanske har det endast varit tyngdlagen,
som gjort, att hon sjunkit allt djupare och djupare, så att hon tillsist
har hamnat hos honom. Om den där uslingen Jantrou hyser något
agg för de sparkar, som man påstår, att baronessans far gaf honom där
bak, när han förr i världen kom för att tigga om order, så har han nu
fått hämnd, ty när jag kom upp till tidningen för att försöka få ut pengar,
blef jag vittne till en scen, när jag råkade att för hastigt öppna en
dörr, och med egna ögon såg jag, hur Jantrou gaf baronessan en sittopp.
Tänk er, den där försupna slusken, fördärfvad af alkohol och alla slags
laster, med en åkardrängs råhet smörja upp denna världsdam!»
Med en åtbörd, som antydde, hur detta pinade henne att höra, bad
hon honom att tiga. Hon tyckte, att denna ytterliga förnedring stänkte
smuts på henne.
När de skulle gå, fattade Marcelle med innerlig ömhet hennes hand.
»Tro för all del inte, att vi ha kommit för att göra er ledsen. Paul
tar tvärtom alltid herr Saccard lifligt i försvar.»
»Ja visst», utropade den unge mannen. »Han har alltid varit
hygglig mot mig. Aldrig skall jag glömma det sätt, hvarpå han räddade oss
ur den förfärliga Buschs klor. Och det är i alla fall en mycket märklig
människa ... När ni träffar honom, så säg honom, att det finns en liten
familj, som hyser varm tacksamhet mot honom.»
När Jordans hade gått, gjorde fru Caroline en åtbörd af tyst harm.
Tacksamhet? för hvad? För att Maugendres hade blifvit ruinerade?
Det var med dessa Jordans alldeles som med Dejoie: de gingo sin väg
med samma urskuldande ord och välönskningar. Och ändå hade dessa
bägge både omdöme och förstånd. Hos henne själf både lefde
förbittringen kvar och växte. Nej, det var inte alls möjligt att förlåta;
därtill var smutsen alltför bottenlös. Att Jantrou örfilade upp baronessan,
det var ingen hämnd för henne, fru Caroline. Det var Saccard, som hade
förpestat och fördärfvat alla och allt.
När fru Caroline omsider blef allena, tillbragte hon mera än
halfan-nan timme med att ordna de upplysningar, hon redan hade skaffat sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
