Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gränslösa förhoppningar. Sedan var det Sédille, den store
sidenhandlanden, som ville ha ett ögonblicks samtal. Hans firma var i trångmål,
hela hans förmögenhet var bunden i Universalbanken, så att en
even-tuel baisse skulle ha varit ruin för honom. Orolig och förtärd af
spelpassion och utsatt äfven för andra ledsamheter för sin son Gustave, som
icke alls hade någon framgång hos Mazaud, kände han ett lifligt behof af
att få höra några lugnande och uppmuntrande ord. Saccard klappade
honom på axeln och strax gick han full af tillit och lifsmod. Så kom ett
långt tåg: Kolb, bankiren, som för länge sedan hade sålt sina aktier,
men som var försiktig och tänkte på möjligheten af någon lycklig slump;
markis de Bohain, som med sin aristokratiskt förnäma nedlåtenhet
låtsade sig besöka börsen endast af nyfikenhet och för att fördrifva
tiden; själfva Huret, som inte kunde vara förargad längre och som var
alldeles för slug för att inte vilja stå väl med folk ända till den dag, då allt
gick öfverända för dem och han såg till, om det icke var något för
honom att skrapa upp. Men Daigremont kom, och alla drogo sig då åt
sidan. Han var mycket mäktig; man gaf akt på, huru älskvärd han
var, hans sätt att skämta och hans kamratligt förtroliga ton.
Hausse-spekulanterna voro förtjusta däröfver, ty han hade namn om sig att
vara en fiffig karl, som alltid visste att oförtöfvat skynda ut ur huset,
så fort det första knakandet i bjälkarna förebådade dess fall, och nu var
det således alldeles säkert, att ännu knakade det inte i
Universalbanken. Sedan ströko andra förbi, som endast växlade ett ögonkast med
Saccard — det var hans eget folk, banktjänstemän, som hade fått i
uppdrag att ge order, men som köpte också för egen räkning, tack vare det
epidemiska spelraseri, som härjade bland personalen vid rue de Londres,
där alla ständigt voro på lur med öronen vid nyckelhålen och på jakt efter
upplysningar. Sabatani, med den mjuka behagfullheten hos en
italienare, som har österländskt blod i ådrorna, gick förbi honom ett par
gånger, men låtsade sig inte se sin nådig herre. Jantrou stod orörlig på
några stegs afstånd och vände ryggen till samt tycktes vara fullständigt
försjunken i studerande af utländska börstelegram, som voro anslagna
på gallerförsedda taflor. Mäklaren Massias, hvilken var på språng
som vanligt och törnade emot gruppen, gjorde ett litet tecken med
huf-vudet, säkert för att antyda något svar, det raska fullgörandet af
något uppdrag. Och allt eftersom timmen för börsens öppnande nalkades,
fylldes salen liksom med dånet från ett stigande haf af det ändlösa
trampet af den dubbla människoström, som genomkorsade den.
Man väntade den första kursnoteringen.
Mazaud och Jacoby kommo ut från växelmäklarnas rum sida vid
sida med korrekt kollegial hållning. Dc visste emellertid, att de voro
motståndare i den skoningslösa strid, som nu hade pågått under flera
veckor och som kunde sluta med enderas ruin. Med sina
anteckningsböcker i handen stodo de och pratade om det vackra vädret, liksom om
de inte där på några blad hade haft de miljoner, hvilka de skulle använda
som ammunition i den mördande kampen mellan tillbud och efterfrågan.
»En liten vacker vinter, eller hur?»
»Ja, tänk er, att jag har gått hit i dag — så skönt var det!»
13 Zola, Pengar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
