Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
där upprörd gick förbi fönstret, förvissade han sig med en blick, att
börsen fortfarande låg kvar därborta, ty kanske hade den förskräckliga
människan i ett andetag sopat bort den också. Jo, den låg fortfarande
där!
»Det är för resten mycket dumt af mig att resonnera om det där.
Det är omöjligt.. . Afskaffa pengarna, jag vill se, hur det då går!»
»Bah!» mumlade Sigismond. »Allt förvandlas och försvinner.
Vi ha redan sett rikedomen en gång byta form, när jordvärdet sjönk,
och domänegendomen måste ge vika för den rörliga förmögenheten.
Och numera är penningens värde stadt i hastigt sjunkande. Hvarför
skulle den då icke kunna rent af försvinna, hvarför skulle inte en ny
form för förmögenhet kunna reglera de sociala förhållandena? Denna
framtida förmögenhetsform skola våra arbetspoletter införa. Men ni
har rätt: vi få icke se denna tingens ordning. Det behöfs år. . * många
år. Och skall altruismen ens någonsin få tillräcklig kraft att ersätta
egoismen i samhällets organisation? Det framtida samhället måste
vara en mogen frukt af civilisationen, ty om man icke bevarar det
nyttiga, som ligger i täflan och kontroll, så ramlar allt öfver ända. Här
har jag allt på papperet, med matematisk noggranhet uträknadt och fullt
bestämdt.»
Och med de långa, utmärglade händerna for han bland sina
kringströdda anteckningar och han föll i extas, när han drömde om dessa
återeröfrade miljarder, som fördelades jämnt bland alla, han hänfördes
vid tanken på den glädje och den sundhet, som han med ett penndrag
skänkte den lidande mänskligheten — han som icke längre kunde äta,
icke mera sof, som snart utan att vidare känna några behof skulle dö
här i sin kammares nakna torftighet.
Men en barsk röst kom Saccard att rycka till.
»Hvad har ni därinne att göra?»
Det var Busch, som kom in och som blängde snedt på den
besökande, nästan som en svartsjuk älskare; han fruktade ständigt, att
man skulle vålla hans bror ett nytt hostanfall genom att narra honom
att tala för mycket. Han väntade för resten icke på något svar, utan
ängsligt började han att bannas som en mor:
»Seså, nu har du åter låtit kaminen slockna; är det förnuftigt i en
så fuktig väderlek?»
Trots sin stora och oviga kropp lade han sig på knä och späntade
stickor och gjorde åter upp eld. Sedan gick han efter en viska och
sopade upp efter sig och frågade ifrigt om den medicin, som den sjuke
skulle ta in hvarannan timme. Och han blef inte lugn, förrän han hade
fått denne att lägga sig på sängen och hvila sig.
»Herr Saccard, om ni behagar stiga ut på mitt kontor» . . .
Där satt fru Méchain på den enda stolen. Hon och Busch hade nyss
i grannskapet gjort ett viktigt besök, öfver hvars fullständigt lyckliga
resultat de nu voro högst förtjusta. Under tre års tid hade Méchain
ströfvat omkring i hela staden för att söka efter Léonie Cron, den
där förförda flickan, till hvilken grefve de Beauvilliers hade utfärdat en
förbindelse på 10,000 francs, att betalas den dag hon blef myndig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
