Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
af att vilja klandra den förhastade freden i Villafranca. Venezia åt
Italien, det vill ju säga detsamma, som att Rom inom två år är i
italienarnas händer, det vet ni lika väl som jag, och Rougon vet det också, fast
han från ministerbänken svär på motsatsen ...»
»Ja, nu ser ni ju, att han är en skälm!» utropade Saccard
högtidligt. »Aldrig skall någon röra vid påfven, ty då skall genast hela det
katolska Frankrike resa sig för att försvara honom ... Vi skola bringa
honom våra pengar ... ja, Universalbankens alla penningar. Jag har
min plan, och vår affär är ju nu färdig, och om ni retar mig, skulle ni
kunna få mig att säga saker, som jag inte än vill säga.»
Jantrou, hade blifvit mycket intresserad och ifrigt spetsat öronen,
ty nu började han att begripa och sökte att dra nytta af hvad som
kunde bli yttradt i hastigheten.
»Men nu vill jag veta», återtog Huret, »hvad jag har att hålla mig
till i af seende på mina artiklar, och det gäller att bli ense om den saken.
Om vi hålla på nationalitetsprincipen, med hvilken rätt skola vi då
blanda oss i Italiens och Tysklands affärer? Skola vi draga i härnad
mot Bismarck för våra hotade gränsers skull?»
Men Saccard, som reste sig upp alldeles utom sig, brast ut:
»Hvad jag vill? Jo, att Rougon inte längre visar mig
ringaktning! . . . Efter allt hvad jag har gjort! Jag har köpt en tidning, den
värsta bland hans ovänner, och har skapat om den till ett organ, som
prisar hans politik, och under månadtal låter jag er däri sjunga hans
lof. Men aldrig har den lymmeln gett oss ett handtag, och någon tjänst
från hans sida får jag vänta på.»
Huret anmärkte stillsamt, att borta i Orienten hade ministerns
stöd varit en alldeles särskild hjälp för Hamelin och hade för honom
öppnat alla dörrar och utöfvat påtryckning på åtskilliga inflytelserika
personer.
»Ah, jag vill inte höra det! Det har han ju varit tvungen att göra
. . . Men har han, som har en sådan ställning, att han måste veta allt,
har han någonsin gifvit mig en vink dagen före en hausse eller en baisse?
Ni vet, att jag tjogtals gånger har gett er i uppdrag att sondera honom,
ni som träffar honom hvarenda dag, och ännu har ni inte kunnat ge mig
en riktig upplysning . . . Det vore väl ändå inte så farligt med ett
fattigt ord, som ni sedan kunde bära fram till mig.»
»Det kan väl så vara, men han tycker inte om sådant där; han
säger, det är knep, som man alltid får ångra.»
»Jaså! Har han några skrupler gent emot Gundermann? Han
spelar hederlig mot mig, men Gundermann ger han upplysningar.»
»Åh Gundermann, ja visst. De behöfva allasammans Gundermann,
utan honom kunna de inte få ihop något statslån.»
Ifrigt triumferande klappade Saccard i händerna.
»Ja, ser ni! Ni medger ju, att kejsardömet har sålt sig till judarna,
till de smutsiga judarna. Alla våra pengar skola falla i deras klor.
Universalbanken har intet annat att göra än kasta sig i stoftet för deras
allmakt.»
Och han gaf luft åt sitt nedärfda hat och utslungade åter sina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
