Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
orakade karl med det platta, smutsiga ansiktet och klädd i en från
början fin, men numera nedsmord bonjour och hvit halsduk. Han
betraktade henne mycket noga och tyckte, att hon motsvarade hans
önskningar, hon var så ståtlig, såg så frisk ut med sitt vackra, hvita
hår, som bredde ett ljust och mildt skimmer öfver hennes fortfarande
ungdomliga ansikte; särskildt gaf han akt på uttrycket vid männen
— ett sådant uttryck af godhet, att han tvärt fattade sitt beslut.
»Min fru», sade han, »jag skulle ha velat tala med herr Saccard,
men man har sagt mig, att han inte är hemma ...»
Han ljög; han hade inte ens frågat efter Saccard, han visste mycket
väl, att denne icke var hemma, ty han hade stått på lur, tills Saccard
skulle gå på börsen. . .
»Och då har jag vågat att vända mig till er, något som jag i sjalfva
verket hellre gör, ty jag vet mycket väl, till hvem jag riktar mig. Det
är fråga om ett allvarligt och ömtåligt meddelande . . .»
Fru Caroline, som förut icke hade bedt honom att sätta sig,
anvisade honom nu en stol, med en känsla af ifrig oro.
»Yar god och tala; jag hör på.»
»Det är en sak, som inte är lätt att tala om, och jag tillstår att
jag nu i sista ögonblicket frågar mig själf, om jag gör rätt i att
anförtro er en sådan sak ... Jag hoppas, att ni skall i mitt åtgörande se blott
en önskan att göra det möjligt för herr Saccard att godtgöra gamla fel...»
Han berättade utförligt den gamla historien om, hur Saccard förförde
Rosalie, och om barnet, som föddes, sedan Saccard hade försvunnit,
och huru modern dog i laster och utsväfningar, och att Viktor nu fallit
en kusin till last, hvilken hade alldeles för mycket att sköta för att
kunna ha tillsyn om honom, som därför fick växa upp i all slags uselhet.
Hon hörde på, hvad han berättade och blef först förvånad öfver denna
roman, som hon icke alls väntade sig, ty hon hade först trott, att det
var fråga om någon tvetydig penningaffär; men så blef hon tydligen
rörd öfver moderns sorgliga öde och barnets öfvergifvenhet, djupt
skakad i den barnlösa kvinnans moderliga instinkter.
»Men är ni säker», sade hon, »om sanningen af hvad ni berättar
mig? .. . Det behöfs mycket starka, absolut afgörande bevis för sådana
historier.»
Han smålog.
»Åh, min fru, det finns ett rent af slående bevis: barnets
utomordentliga likhet med fadern ... Alla data stämma dessutom och bevisa
allt till full evidens.»
Hon var mycket uppskakad, och han observerade henne. Efter
ett ögonblicks tystnad fortsatte han:
»Nu förstår ni nog, min fru, huru svårt jag fann det, att vanda
mig direkt till herr Saccard i den här saken. Jag har ju själf intet intresse
i saken; jag kommer blott för fru Méchains räkning — kusinen, som en
ren slump har ledt på det mycket efterlängtade spåret, ty som jag har
haft den äran att säga er, voro de tolf reverserna på femti francs
stycket och som lämnades till den stackars Rosalie, undertecknade med
namnet Sicardot — något som jag inte vill yttra något omdöme om och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
