Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lyfte honom nu till rang af stort finansiellt geni. Alla bugade sig för
honom och rådfrågade honom. Men han gjorde för resten inga flera
affärer på börsen, belåten, som han var och fortfarande tronande på
sin ensamstående, sagolika genikupp. Mazaud drömde troligen om
att få honom till kund.
Saccard, som inte hade fått ens ett småleende af Amadieu, hälsade
nu till bordet midt emot, där tre börsspekulanter af hans bekanta sutto
tillsammans: Pillerault, Moser och Salmon.
»God dag, hur står det till?»
»Åhjo, går väl an . . . God dag!»
Äfven hos dem kände han köld, nästan fientlighet. Pillerault,
som var mycket lång och mager, med kantiga gester och med näsa som
en sabelklinga i ett knotigt don-quixote-ansikte, brukade annars vara
familjär — en börsspelare, som i princip höll på våghals taktiken,
sägande sig alltid råka hufvudstupa in i katastrofer, så snart han slog
sig på att fundera. Han spekulerade alltid flott på hausse och trodde
jämt på seger; medan däremot Moser, enundersätsigherremedgulhyoch
pinad af lefverlidande, ideligen jämrade sig, ett rof för ständig ängslan
för katastrofer. Hvad beträffar Salmon — en mycket vacker karl,
som gick på femtiotalet och hade ett präktigt skägg, svart som bläck —
så gick han för att vara en utomordentligt styf kurre. Han sade aldrig
något, han svarade endast med småleenden, man visste icke, hur han
spekulerade, icke ens, om han gjorde det; och hans sätt att höra på
imponerade så på Moser, att denne, när han hade gifvit honom ett
förtroende, ofta fick brådt att ändra en order på börsen, totalt
konsternerad af hans tystnad.
Under den likgiltighet, för hvilken han var föremål, satt Saccard
där med oroliga och utmanande blickar och såg sig omkring i hela salen.
Och han hälsade icke mera på någon, utom på en reslig ung man, som
satt tre bord ifrån honom, den vackra Sabatani, en levantinare med
mörkt, långlagdt ansikte, hvilket lystes upp af ett par präktiga svarta
ögon, men som skämdes genom en elak, ingalunda förtroendeväckande
mun. Denne gynnares förbindlighet riktigt förargade honom;
utsparkad från någon börs i utlandet, var han en af dessa mystiska figurer,
som äro kvinnornas favoriter, och hade förra hösten slagit ned här i
affärsvärlden, som han redan hade sett i arbete såsom bulvan vid en
bankkrasch, samt hade småningom vunnit förtroende både hos de
legaliserade och de utomstående mäklarna genom stor korrekthet och
en outtröttlig artighet till och med emot de sämst ansedda.
En kypare kom fram till Saccard.
»Hvad får det lof att vara?
»Åh, ja visst! . . . Hvad som helst, en kotlett, sparris.»
Han ropade kyparen tillbaka.
»Är ni säker på, att herr Huret inte har varit här före mig och åter
gått sin väg?»
»Ja, alldeles säker.»
Därhän hadejhan således kommit efter den krasch, som i oktober
hade tvungit honom att ännu en gång göra konkurs och sälja sitt hus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
