Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Etienne sade honom, att han stod i begrepp att resa sin väg. De började
att prata. Hans hustru höll nu värdshuset »Framåtskridandet», tack vare
hjälp af alla dessa herrar, som visade henne så stor välvilja. Men han af bröt
sig och for ut mot gamle Mouque, som han beskyllde för att inte ha på bestämd
tid skaffat upp spillningen efter sina hästar. Gubben hörde på och bockade
sig. Innan han sedan, kväfd af förargelse öfver denna skrapa, gick ned i
grufvan, gaf också han liksom de andra Etienne en handtryckning, lång,
varm af kufvad vrede och skälfvande af framtida uppresningar. Och denna
gamla hand, som darrade i hans, denne gubbe, som förlät honom sina barns
död, gjorde honom så djupt rörd, att han såg den gamle försvinna, utan att
han kunde säga ett ord till honom.
»Kommer inte hustru Maheu idag?» frågade han Pierron efter ett
ögonblick.
Denne låtsade först, att han icke hade uppfattat frågan, ty man råkar
ibland ut för otur bara genom att tala om den. Sedan aflägsnade han
sig under förevändning att ge en befallning och då yttrade han omsider;
»Hvad? Hustru Maheu?... Se där är hon!»
Hon kom mycket riktigt från baracken med lampa samt klädd i byxor
och jacka och med hufvudet insnörd t i hufvan. Det var ett barmhärtigt
undantag af bolaget — som hyste medlidande med denna af ödet hårdt
drabbade, olyckliga kvinna — att hon vid fyrtio års ålder hade åter fått gå ned i
grufvan, och då det ansågs olämpligt att åter placera henne vid
vagnskjutningen, använde man henne till att sköta en liten ventilator, som nyligen hade
satts upp i norra stollen i de helvetiska trakterna under Tartaret, där det
icke förekom någon vädring. Under tio timmar vefvade hon dödstrött
på sitt hjul längst in i en trång, het gång och med köttet kokt i fyr ti graders
värme. Hon förtjänade 30 sous om dagen.
När Etienne fick se henne, ömklig att skåda i sina karlkläder samt med
barm och mage liksom ännu uppsvällda af fuktigheten i flötserna, började han
att stamma af rörelse och visste icke, hur han skulle komma fram med, att
han skulle fara sin väg och att han hade velat ta farväl af henne.
Hon såg på honom utan att höra på, hvad han sade och till sist yttrade
hon, i det hon kallade honom för du:
»Nå, du är väl förvånad öfver att se mig?... Det är visst och sant, att
jag hotade att strypa den första af de mina, som gick ned i grufvan igen, och
nu går jag ner själf och borde således strypa mig själf, eller hur?... Ack, det
vore redan g jord t, om jag inte hade gubben och barnen där hemma».
Och hon fortsatte att tala med sin tysta, trötta röst. Hon urskuldade sig
icke, hon berättade helt enkelt, hur allt förhöll sig, att de hade varit nära att
dö af svält och att hon hade beslutit sig att bli grufarbeterska, för att de icke
skulle bli vräkta ur grufbyn.
»Hur står det till med gubben?» frågade Etienne.
»Han är alltjämt mycket snäll och beskedlig och mycket snygg af sig,
men med hufvudknoppen är det totalt förbi... Han blef inte dömd för den
där sakens skull, du vet. Det var fråga om att sätta in honom på någon
anstalt för sinnessjuka, men det ville jag inte, där skulle man nog snart ha
gjort slut på honom .. Den där saken har i alla fall gjort oss stor skada,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
