Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Var svärfadern inne, och ingen hade svarat? Låg han då och sof? När
hustru Levaque omsider kom sig för att öppna, stannade de i dörren vid den
syn, de fingo skåda.
Ensam satt Bonncmort där med stora och stirrande ögon, fastnaglad på
en stol framför den kalla spisen. Rummet omkring honom tycktes nu större
än förut, utan gökklockan, utan de fernissade furumöblerna, som förr
lif-vade upp den, och på de skrofliga, grönaktiga väggarna fanns det icke något
mera kvar än käj sarens och käjsarinnans porträtt, hvilkas rosiga läppar logo
med officiell välvilja. Gubben gjorde icke en rörelse, blinkade icke för ljuset,
som föll in genom dörren, hade en slö och fånig blick, liksom om han icke
ens hade sett alla dessa människor komma in. Vid hans fötter stod den med
aska fyllda tallriken, liksom man ställer fram sådana åt katterna att uträtta
behof i.
»Herrskapet får inte fästa sig vid, om han inte är det minsta höflig»,
sade hustru Levaque förbindligt. »Han tycks ha fått en skruf lös. Det är
nu en fjorton dar, som han inte har yttrat det bittersta.»
Men en skakning for igenom gubben Bonnemort, en djup harkling
tycktes stiga upp ur magen, och han spottade på tallriken en tjock, svart spott.
Askan blöttes däraf, af kolsmuts, allt kolet från grufvan, som han fick upp ur
halsen. Nu satt gubben orörlig igen. Han rörde sig numera endast för att
spotta då och då.
Upprörda och med sinnet fy lid t af vämjelse, sökte Grégoires dock att
yttra några vänliga och uppmuntrande ord.
»Nå, min hedersgubbe», sade herr Grégoire, »ni måtte ha förkylt er?»
Stirrande på väggen, icke ens vände gubben på hufvudet. Det blef åter
en tung tystnad.
»Man skulle koka er lite dekokt», tilläde frun.
Gubben satt alltjämt lika stel och stum.
»Hör du, pappa», hviskade Cécile», man hade ju sagt oss, att han var
krasslig och klen, men det tänkte vi sedan inte på...»
Helt förlägen tystnade hon. Sedan hon hade ställt på bordet en kruka med
kokt kött och ett par buteljer vin, löste hon upp det andra paketet, och tog
därur fram ett par väldiga skor. Det var den gåfva, som var afsedd åt farfar.
Försagd stod Cecile med en sko i hvardera handen och såg på den stackars
mannens svullna fötter: han skulle nog aldrig komma att gå mera.
»De komma kanske en smula sent eller hur, hedersgubbe?» sade herr
Grégoire för att muntra upp situationen. »Men det gör ingenting, alltid bli
de till någon nytta.»
Bonnemort hörde icke, svarade icke; hans förfärliga ansikte var kallt
och hårdt som sten.
Då ställde Cécile i smyg skorna vid väggen, men förgäfves sökte hon
därvidlag vara försiktig, ty spikarna i skorna gjorde väsen, och dessa kolossala
skodon stodo och skräpade i rummet.
»Jo pytt, han tackar inte ens!» utropade hustru Levaque, som med djup
afund tittade på skorna. »Lika gärna kan man ge en anka ett par glasögon,
med förlof til) sägandes».
Hon höll på, hon sträfvade att få herrskapet Grégoire in till sig i hopp om
att där kunna väcka deras medlidande. Till sist hittade hon på en före-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
