Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
håll skulle man gå, då ingen tycktes vara där? Men man fortsatte i alla fall,
man fortfor att söka, modfällda genom tilltagande ångest.
Ända från den första dagen kom änkan Maheu hvarenda morgon till
Ré-quillart. Hon satte sig på en stock framför schaktet och rörde sig icke ur
fläcken förr än på kvällen. När någon af arbetarne kom upp, steg hon upp
och såg spörjande på honom: ingenting? Nej, ingenting! Och då satte hon sig
igen och fortfor att vänta, med hård och orubblig min. Äfven Jeanlin, som
såg, att man inkräktade hans håla, strök där omkring med det förskräckta
utseendet hos ett rofdjur, hvars kula kommer att förråda dess byten: han
tänkte på den lille soldaten, som hade sin bädd under klipporna, ty han
fruktade, att man skulle störa denna lugna sömn; men denna sidan af grufvan
var fylld af vatten, och dessutom riktade sig gräfningarna mera åt vänster,
i den västra stollen. I början hade också Philoméne infunnit sig för att
följa med Zacharie, som var med bland undersökningsmanskapet, men hon
ledsnade snart på att i onödan och utan att det tjänade till något förkyla sig
och stannade därför hemma i grufbyn, där hon loj och likgiltig släpade fram
sina dagar, upptagen af att hosta från morgon till kväll. Zacharie däremot
frågade icke mera efter lifvet, han kunde ha gjort ända på hela jorden för att
få rätt på sin syster. Han ropade högt om nätterna, han såg, han hörde
henne, alldeles utmärglad af svält och med strupen söndersargad af ropen
på hjälp. Ett par gånger hade han velat gräfva utan order, han sade,
att där var det, ty det kände han säkert. Ingeniören ville icke, att han vidare
skulle gå ned, men han vek icke ifrån detta schakt, hvarifrån han kördes bort,
han kunde icke ens sätta sig hos modern och bara vänta, ty han oroades af
ett behof efter att handla, att uträtta något och kom därför ständigt och jämt
tillbaka.
Det var nu tredje dagen, arbetet pågick. Négrel, som förlorat hoppet,
hade beslutit att på kvällen uppge alltsammans. När han efter frukosten kom
tillbaka till grufvan med sitt folk klockan 12 på middagen för att göra en sista
ansträngning, blef han mycket förvånad öfver att se Zacharie komma upp
ur grufvan, mycket röd, skrikande under ifriga åtbörder:
»Hon är där! Hon har svarat mig! Kom med, kom med!»
Trots vakten hade han smugit sig ned på stegarna och nu svor han på, att
det hade bultat nere i första orten i flötsen Guillaume.
»Men vi ha ju redan varit två gånger, där ni säger», svarade Négrel
klentroget, »men vi få väl se.»
Änkan Maheu hade stigit upp, och man måste hindra henne från att gå
ned. Full af väntan, ställde hon sig vid mynningen af schaktet och stirrade
ned i det mörka hålet.
Nere i grufvan slog Négrel själf tre slag med långa uppehåll. Sedan lade
han örat mot kolet och befallde arbetarne att hålla sig fullkomligt tysta.
Men han hörde icke det minsta ljud; han skakade på hufvudet, den stackars
gossen hade tydligen drömt. Ursinnig slog nu Zacharie i sin tur och han
hörde åter samma svar som förut; hans ögon strålade, och hans kropp skälfde
af glädje. De andre arbetarne förnyade försöket, den ena efter den andra;
alla upplifvades, när de mycket väl uppfattade det aflägsna ljudet.
Ingeniören förundrade sig högeligen, han lade än en gång sitt öra intill flöten och till
sist förnam han ett ljud, lätt som luften, en knappt urskiljbar rytmisk dall-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
