Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vid just den tiden blef Etienne, som icke kunde sofva, oroad af ett lätt
buller i rummets djupa mörker. Han urskilde barnens lätta andetag,
Bonne-morts och hustru Maheus snarkningar, medan Jeanlin bredvid honom
hviss-lade en utdragen flöjtton. Etienne trodde sig säkert ha drömt och kröp
ned igen, då han åter hörde ljudet. Det lät som prasslet i en halmmadrass,
den återhållna ansträngningen af en person, som stiger upp. Då trodde
han, att Catherine var illamående. | ;
»Är det du? Hur är det fatt med dig? frågade han sakta.
Ingen svarade, endast de andras snarkningar fortforo. Under fem
minuter var allt tyst och stilla. Men så hördes det ett nytt prasslande. Och
säker om, att han denna gång icke hade misstagit sig, gick han midt öfver
rummet och sträckte ut händerna i mörkret för att känna på sängen midt
emot. Han blef mycket förvånad, när han där fann den unga flickan
sittande upprätt, vaken och spejande med återhållan andedräkt.
»Nå, men hvarför svarar du inte? Hvad gör du?»
Till sist sade hon:
»Jag stiger upp.»
»Stiger du upp... så här dags?»
*Ja> jag skall gå tillbaka till grufvan och arbeta.»
Etienne, som blef mycket upprörd, måste sätta sig på kanten af
halmmadrassen, medan Catherine för honom förklarade sina skäl. Hon led
för mycket af att lefva på detta sätt i sysslolöshet, medan hon ständigt kände
förebrående blickar trycka sig. Hellre ville hon utsätta Sig för risken att
nere i grufvan få hugg och slag af Chaval; och ville inte modern ta emot
hennes pengar, när hon kom med dem, så var hon tillräckligt gammal att bo
för sig själf och laga själf sin mat.
»Gå din väg, jag vill klä mig. Och säg inte något, så är du snäll.»
Men han satt kvar hos henne; han hade fattat henne om lifvet i en
sorgens och medlidandets smekning. Sittande i blotta linnet på kanten af
denna bädd, som ännu var ljum af nattens sömn, slutna intill hvarandra,
kände de den nakna hudens värme. Hon rörde först på sig och sökte att
göra sig lös, sedan började hon att gråta helt tyst och tog i sin ordning honom
om halsen för att i ett förtviflans famntag hålla honom kvar hos sig. Och
utan något annat begär sutto de där, erinrande sig sin kärlek under en
gången tid, en kärlek, som de aldrig hade fått tillfredsställa. Var det då
förbi för alltid? Skulle de inte våga att älska hvarandra en dag, nu då de
voro fria? Det skulle blott ha behöfts en smula lycka för att skingra deras
blyghet, denna otrefliga känsla, som hindrade dem från att tillhöra
hvarandra för allehanda idéers skull, som de inte själfva riktigt förstodo.
»Gå och lägg dig igen», hviskade hon. »Jag vill inte tända på ljus,
det skulle väcka mamma... Det är tid på... gå din väg.»
Han hörde icke alls, han slöt henne förtvifladt intill sig med hjärtat
fullt af gränslös bedröfvelse. Ett behof af frid, en oemotståndlig trängtan
efter att bli lycklig fyllde hela hans själ; och han såg sig gift och bo i ett
litet snyggt hus utan annan åtrå, än att de bägge två skulle lefva och dö
där. Han skulle vara nöjd med bara bröd, och om det inte funnes mera än
för en, skulle biten vara hennes. Hvartill tjänade väl allt annat? Var
lifvet mera värdt?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
