Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
emot dem och sökte att lugna dem med fraser. Hans gamla tal, som förr
hade rönt så varmt mottagande, föllo åter på hans läppar. Han upprepade
samma ord, hvarmed han förr hade berusat dem den tiden, då han hade
dem i sin makt som en trogen fårahjord; men nu var hans makt död, endast
stenar var svaret, han fick; han hade nyss blifvit svårt träffad på vänstra
armen och i mycket farlig belägenhet vek han tillbaka, tills han fann sig
hetsad mot »Nyttans» vägg.
Ml Ett ögonblick hade Rasseneur stått i dörren.
»Kom in hit!» sade han helt enkelt.
Etienne tvekade, ty det var honom motbjudande att ta sin tillflykt dit.
»Seså, kom in! Jag skall tala med dem.»
Etienne måste finna sig i att gå in och gömde sig längst bort i salen,
medan krögaren spärrade dörren med sina breda axlar.
»Nånå, mina vänner, nu ska’ ni vara förnuftiga ... Ni vet, att jag aldrig
har narrat er. Jag har alltid velat, att allting skulle gå lugnt tillväga, och
om ni hade lydt mig, skulle ni säkert inte ha haft det så ställdt, som det nu är.»
Vaggande på axlar och mage, höll han på länge med att låta sin
flödande vältalighet strömma, len och stillande som ljumt vatten. Och han
rönte åter all sin forna framgång, utan ansträngning återeröfrade han helt
naturligt sin popularitet, som om kamraterna aldrig skulle ha för en
månad sedan hvisslat åt honom och kallat honom feg. Det hördes
bifallande röster: »Bravo! Det där kunde man hålla med om! Så skulle
man tala!» En bifallsåska bröt lös.
Längst därinne satt Etienne alldeles förbi och med hjärtat fyldt af
bitterhet. Han kom ihåg, hvad Rasseneur hade förutsagt den där gången i
skogen, då han hotade honom med massans otacksamhet. En sådan dum
råhet! Hvilken afskyvärd glömska af gjorda tjänster! Det var en blind
makt, som ständigt uppslukade sig själf. Och i harmen att se dessa nöt
fördärfva sin egen sak låg det också förtviflan öfver sitt eget fall, öfver det
sorgliga slutet på hans ärelystnad. Ack, var det redan slut? Han mindes,
huru han under bokarna hade hört tretusen hjärtan slå i takt med hans eget.
Vanvettiga storhetsdrömmar hade gripit honom — och nu var det förbi!
Han vaknade upp, eländig och afskydd, hans folk hade nyss kört bort honom
med stenkastning.
Rasseneur höjde rösten.
»Aldrig har våldet lyckats, man kan inte göra om världen på en dag.
De, som ha lofvat er att i ett tag förändra allt, äro antingen skämtare eller
skälmar.»
»Bravo, bravo!» skrek hopen.
Hvem var då den brottslige? Denna fråga, som Etienne gjorde sig
själf, tryckte fullständigt ned honom. Var det verkligen hans fel, denna
olycka, af hvilken han själf blödde — detta elände för somliga, död för
andra, dessa kvinnor och barn, utmärglade och utan föda? En kväll före
katastrofen hade han haft samma ömkliga syn. Men en makt lyfte honom
redan, han rycktes med af kamraterna. Dessa hade han för öfrigt aldrig
ledt, det var de, som förde honom, som tvungo honom att göra saker, som
han aldrig skulle ha gjort utan impuls från denna folkmassa, som trängde
på bakom honom. Vid hvarje våldsgärning hade han stått häpen öfver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
