Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som har sålt sig. Men det är sak samma, här har du mig. Endera af oss
hade redan för länge sedan bort göra kål på den andre.»
Chaval knöt näfvarna.
»Kör till! Man måste låta dig höra åtskilligt, innan man kan få dig arg,
du din fega lymmel... Alldeles på tu man hand med dig, ja det vill jag
visst! Och du skall få betaldt för alla svinaktigheterna mot mig.»
Med bönfallande händer kastade Catharine sig emellan dem, men de
behöfde icke besvära sig med att köra undan henne, ty hon insåg
nödvändigheten af denna strid och drog sig själf sakta tillbaka. Hon ställde sig tyst mot
väggen, så förlamad af ångest, att hon icke ryste mera, utan endast stirrade
med vidöppna ögon på dessa bägge män, som för hennes skull ville döda
hvarandra.
Fru Rasseneur flyttade bara undan sejdlarna från disken, ty hon var
rädd för, att de kunde bli sönderslagna. Sedan satte hon sig åter på bänken
utan att visa någon opassande nyfikenhet. Men man kunde väl inte låta
de båda för detta kamraterna ta lifvet af hvarandra på sådant sätt, och därför
envisades Rasseneur att gå emellan dem, så att Suvarin måste fatta honom
vid axeln och föra honom tillbaka till bordet.
»Det här angår inte dig», sade han. »Det är en för mycket, det blir
den starkaste, som får lefva.»
Utan att afbida angreppet började Chaval att fäkta i luften med
knyt-näfvarna. Han var längre än den andre, gänglig och skranglig, samt måttade
under ursinniga utfall åt ansiktet med bägge händerna, den ena efter den
andra, liksom om han skulle ha manövrerat ett par sablar. Han pratade
ideligen och gjorde sig till för publiken med störtskurar af otidligheter, som
eggade upp honom.
Tyst, med sammanbitna tänder samlade Etienne sin lilla gestalt, under
det han noga följde spelets regler samt betäckte ansikte och bröst med sina
båda knutna händer; han höll noga utkik på motståndaren och lät näfvarna
i förfärliga utfall blixtsnabbt springa ut, styfva som fjädrar.
Först gjorde de inte hvarandra vidare skada. Den enes braskande
skva-droneringar och den andres af vaktande kalla lugn gjorde, att striden drog
ut på längden. En stol vältes omkull och deras grofva skodon malde sönder
skrifsanden, som var strödd på golfstenarna. Men till sist blefvo de andfådda,
och man hörde deras rosslande andetag, medan deras röda ansikten^svällde
upp liksom genom en inre brand, hvars lågor man såg genom ögonens klara
hål.
»Träff!» tjöt Chaval. »Rakt på skrofvet!»
Hans knytnäfve hade verkligen som en snedt svängd slaga gått illa åt
motståndarens axel. Denne kväfde ett morrande af smärta, det hördes blott
ett mjukt ljud, musklernas dofva stukning. Och han svarade med ett slag
midt i bröstet, ett slag, som skulle ha slagit in refbenen på den andre, om han
inte hade aktat sig genom sina ständiga bocksprång. Men slaget träffade
honom i alla fall i vänstra sidan med ännu så pass stor våldsamhet, att han
vacklade och tappade andan. Han blef ursinnig, när han kände, att hans
armar slappades af smärtan, och han rusade på som ett vildt djur, syftande
åt magen, för att spränga den med hälen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
