Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
allt arbete omöjligt. Man lyssnade fortfarande icke till honom, han höll
på att åter bli öfverflyglad, då hånskrän och tjut hördes därnere vid en liten,
låg dörr, där stegschaktet mynnade ut.
»Ned med förrädarna!... Åh, så’na gemena, fega uslingar!... Ned
med dem! Ned med dem!»
Det var arbetarne, som nu började att komma upp ur djupet. De
första stannade bländade af ljuset och klippte med ögonlocken. Sedan
skyndade de förbi, sökte att komma ut på vägen och fly.
»Ned med de fega stackarna! Ned med de falska bröderna!»
Hela skaran af strejkande hade skyndat till. Inom mindre än tre
minuter fanns det inte en människa kvar i husen; de femhundra från
Mont-sou ordnade sig i två led, för att de bland Vandames arbetare, som hade
varit nog förrädiska att gå ned i grufvan, skulle vara tvungna att passera
mellan denna dubbla häck. Och med hvarje ny grufarbetare, som kom ut
genom dörren till stegschaktet, med kläderna i trasor och sölad af arbetets
svarta smuts, fördubblades skränen och hvisslingarna, grymma
smäde-glosor hälsade dem: nej, se på den där, tre tums ben och sedan bums
akterspegeln! och den där med näsan uppäten af slinkorna på Volcan! och den
där andra, hvars ögon runno af vax, så att det kunnat räcka för tio
domkyrkor! och den där långa humlestören, platt där bak som en bräda! En
vagnskjuterska, som kom ut, kolossal, med barmen i magen och magen i
aktern, väckte ursinnigt skratt. Man ville känna, skämtet antog allt sämre
former, öfvergick till grymhet, det skulle snart hagla knytnäfsslag, allt
medan de stackars satarna oafbrutet fortforo att tåga förbi, huttrande, tysta
under alla okvädinsord och med sneda blickar väntande på slagen, glada,
när de omsider kunde springande lämna grufvans område.
»Nej, men hur många äro de då därnere?» frågade Etienne.
Han förundrade sig öfver att se alltjämt flera komma upp och han
kände sig uppretad öfver, att det inte var fråga om några få arbetare, som
drifvits af hunger och blifvit skrämda af fogdarna. Hade de då ljugit för
honom i går i skogen? Nästan alla Jean-Barts arbetare hade ju gått ned.
Men han utstötte ett rop och rusade fram, när han fick se Chaval stå på
tröskeln.
»Åt helvete med dig! Är det till detta möte, du kallat oss?»
Förbannelser och svordomar brusto löst öfver honom, och man trängde
på för att kasta sig öfver förrädaren. Kvällen förut hade han ju svurit
eden jämte dem, och nu fann man honom i grufvan tillsammans med de
andra! Det var då bara meningen att dra folk vid näsan!
»Bort med honom! Till schaktet! Till schaktet!»
Likblek af fruktan, stammade Chaval något och sökte att komma med
en förklaring. Men alldeles utom sig och gripen af samma ursinne som
alla de andra, tystade Etienne ned honom.
»Du har velat vara där nere, du skall också komma dit... Seså, marsch,
din lymmel!»
Ett annat skrik öfverröstade honom. Catherine hade i sin ordning
kommit upp och ut och stod nu bländad af det starka solljuset, förfärad
öfver att råka midt in i denna skara af vildar. Och med benen massakrerade
af de 102 stegarna och med blödande händer, stod hon och flåsade ut, när
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
