Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hyssjade ned honom, hans nederlag på Bon-Joyeux förvärrades och blef
alldeles ohjälpligt. Till sist kastade man näftals med frusen mossa på honom,
och med gäll röst skrek en kvinna:
»Ned med förrädaren!»
Han förklarade, att grufvan icke kunde vara grufarbetarens ägendom
såsom väfstolen är väfvarens, och han sade, att han tyckte bättre om andel
i vinsten, då arbetaren hade fördel af arbetet och blef barn i huset.
»Ned med förrädaren!» upprepade tusen röster, medan stenar började
att hvina.
Då bleknade han, och förtviflan fyllde hans ögon med tårar. Det var
hela hans existens, som ramlade, tjugu års kamratskap, som ifrigt lagts i
dagen — allt detta grusades nu genom massans otacksamhet. Träffad i
hjärtat, ur stånd att fortsätta, steg han ned från trädstubben.
»Du skrattar nu», stammade han, i det han vände sig till Etienne, som
triumferade. »Bra! Jag önskar, att detsamma måtte hända dig... Och
det kommer att hända dig, det skall jag säga dig!»
Liksom för att kasta ifrån sig allt ansvar för de olyckor, han förutsåg,
gjorde han en stor gest och aflägsnade sig ensam tvärs öfver det tysta, hvita
fältet. Gyckel och skrän hördes, och man fick till sin förvåning se gamle
fader Bonnemort stå uppe på trädstubben i beråd att tala midt i allt
oväsendet. Dittills hade gubben Mouque och han suttit liksom försjunkna inom
sig själfva med sin vanliga min af att ständigt tänka på gamla tider. Han
hade helt säkert gifvit vika för ett af dessa plötsliga utbrott af talträngdhet,
som stundom hos honom rörde upp det förflutna så häftigt, att hågkomsterna
stego upp ur djupet och timtals flödade från hans läppar. Det hade uppstått
en djup tystnad, man lyssnade till denne gubbe, som i månskenet stod blek
som ett spöke. Och när han berättade om saker, som icke stodo i
omedelbart sammanhang med diskussionen, långa historier, som ingen rätt fattade,
kände åhörarskaran sig än mera gripen. Det var om sin ungdom, han
språ-kade, han talade om sina bägge farbröder, som hade dödats genom ett ras i
Voreux, sedan öfvergick han till den lunginflammation, som hade ryckt bort
hans hustru. Men han släppte ändå icke sin idé: det hade aldrig varit
riktigt och bra ställdt och aldrig skulle det bli bra ställdt. Så hade
femhundra arbetare samlats i skogen, emedan kungen inte ville minska
arbetstiden. Så af bröt han sig själf och började berätta om en annan strejk; han
hade varit med om så många dylika. Allasammans hade de haft sina
möten här under dessa träd eller där borta vid »Kolhandeln» eller ännu
längre bort, åt »Vargsprånget» till. Ibland frös det på, ibland var det hett.
En kväll hade det regnat så häftigt, att man måste gå hem igen utan att ha
kunnat säga hvarandra något. Och kungens soldater infunno sig, och det
slutade med gevärsskott.
»Vi lyfte upp handen — så här! Vi svuro på att inte gå ned i
grufvan igen ... Åh, jag har svurit, ja, jag har svurit!»
Pinsamt berörd, hörde hopen på honom med vidöppna munnar, då
Etienne, som uppmärksamt följt uppträdet, hoppade upp på trädstubben
och behöll gubben bredvid sig. Han hade bland vännerna i främsta ledet
känt igen Chaval. Den tanken, att Catherine måste vara där, hade hos
honom väckt ett nytt behof att skörda bifall i hennes närvaro.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
