Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Småningom blef Etienne varm. Han hade icke Rasseneurs lätta och
flödande svada. Det fattades honom ofta ord, han måste vrida och vända
på frasen och redde sig ur svårigheten med en ansträngning, som han
understödde med en axelryckning. Men fast det på detta sätt ständigt tog emot,
lyckades han att finna kraftiga och lättfattliga bilder, som knepo hans
åhörare, medan hans åtbörder, som voro en arbetares på verkstaden, hans
tillbakadragna armbågar, som sedan spändes ut och slungade fram näfvarna,
hans käk, som häftigt sköts fram liksom för att bitas — de också hade en
utomordentlig effekt på hans kamrater. Alla sade, att han icke var stor,
men han gjorde sig hörd.
»Lönesystemet är en ny form för slafveriet», fortfor han med eldigare
stämma. »Grufvan bör tillhöra grufarbetaren, liksom hafvet tillhör
sjömannen, liksom jorden bonden ... Hören mig: grufvan tillhör er, er alla, som
under ett århundrade hafven betalt den med så mycket blod och elände.»
Sedan gaf han sig utan tvekan in på de dunkla rättsfrågorna, på hela
raden af speciallagar angående grufvorna, där han trasslade in sig.
Jordens innandöme lika väl som jordens yta tillhörde nationen; blott ett
förhatligt privilegium tillförsäkrade åt bolagen monopol därtill. Grufvornas
folk skulle endast återeröfra sin ägendom; och hans utsträckta händer
utpekade hela trakten bortom skogen. Hopen gaf genom ihållande
handklappningar åter sitt bifall uttryck.
»Ja, ja, han har rätt, bra, bra.»
Etienne hade redan svingat sig upp på sin käpphäst: arbetsredskapens
öfverlåtande till kollektiviteten, som han sade flera gånger med en fras,
hvars barbar ism kittlade honom på ett förtjusande sätt. Först och främst
fastslog han det, att friheten icke kunde ernås annat än genom statens
förstörelse. När sedan folket hade bemäktigat sig styrelsen, skulle
reformerna börja; återgång till den ursprungliga kommunen, den moraliska och
förtryckande familjens ersättande med en fri familj, inom hvilken jämlikhet
skall råda, fullständig jämlikhet, politisk och ekonomisk, garanti för det
individuella oberoendet, tack vare besittningen af och hela
produkten af arbetsredskapen och slutligen kostnadsfri yrkesundervisning, som
betalades af kollektiviteten. Detta förde med sig en total omstöpning af
det gamla ruttna samhället; han angrep «äktenskapet och testamentsrätten,
reglementerade hvars och ens förmögenhet; de gångna seklernas
orättfärdiga och orättvisa gloria plånade han ut med en kraftig armrörelse, som alltid
var sig lik — åtbörden hos en slåtterkarl, som mejar af den mogna skörden;
och sedan förde han upp med den andra handen, han byggde upp den
kommande mänskligheten, sanningens och rättvisans byggnad, som växte upp
i det tjugonde seklets morgonrodnad. Vid denna hjärnans spänning
vacklade förnuftet, det fanns intet mera kvar än sekteristens fixa idé. Hans
känslighet och hans sunda förnufts betänkligheter voro bortblåsta,
ingenting var lättare än att förverkliga denna nya värld: han hade förutsett allt,
han talade därom som om en maskin, hvilken han skulle montera på ett
par timmar, och han var icke ängslig för hvarken eld eller blod.
»Nu är det vår tur», utslungade han i en sista hänförelse. »Det är vi,
som skola få makten och rikedomen!»
Bifallet rullade fram till honom ur skogens djup. Månen kastade nu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
