- Project Runeberg -  Dagbräckning /
126

(1911) [MARC] Author: Émile Zola Translator: Göte Bjurman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

gen vette utåt vägen, och det är onödigt, att låta det se ut, som om man ville
utmana folket.

»Huru! Vet ni då inte?» fortsatte han, när han såg deras förvåning.

När herr Grégoire fick veta, att strejken omsider hade brutit ut, ryckte
han på axlarna med sin vanliga fridsamma min. Bah, inte blef det något, det
var så hyggligt folk. Med en rörelse på hakan uttalade fru Grégoire sitt
gillande af hans tillit till grufarbetarnes sekelgamla undergifvenhet. Cécile,
som i dag var mycket glad och strålade af hälsa i en toalett af blått kläde,
smålog vid ordet strejk, som erinrade henne om besök och allmoseutdelande
i grufbyarna.

Nu inträdde fru Hennebeau, åtföljd af Négrel och helt och hållet klädd
i svart siden.

»Ack, så ledsamt», ropade hon redan i dörren. »Skulle de inte ha
kunnat vänta lite, dessa människor!... Vet ni, att Paul vägrar att föra oss till
Saint-Thomas.»

»Då stanna vi här», sade herr Grégoire förbindligt. »Det blir uteslutande
angenämt.»

Paul hade inskränkt sig till att hälsa på Cécile och hennes mor. Förargad
öfver en sådan brist på ifver, slungade hans tant honom med ett ögonkast
bort till den unga flickan, och när hon sedan hörde dem skratta och glamma
med hvarandra, insvepte hon dem i en moderlig blick.

Herr Hennebeau afslutade emellertid läsningen af telegrammen och skref
några svar. Man pratade omkring honom, hans hustru förklarade, att hon
inte alls hade tagit någon befattning med detta arbetsrum, som också
mycket riktigt hade fått behålla sin gamla urblekta röda tapet, sina tunga
mahognymöbler och sina genom träget bruk rispade och skråmade portföljer. Tre
kvarts timme förflöt, man skulle just gå till bords, när betjänten anmälde
herr Deneulin. Ifrig trädde denne in och bugade sig för fru Hennebeau.

»Kors, ni här, mitt herrskap!» utbrast han, när han fick se Grégoires.

Och raskt vände han sig till direktören.

»Är det nu kommet därhän? Jag fick nyss veta det af min ingenjör ...
Hos mig ha alle man gått ned nu i morse, men det kan sprida sig. Jag är
inte lugn ... Hur är det egentligen hos er?»

Han hade kommit dit ridande, och hans oro röjde sig i hans högljudda
stämma och hans häftiga rörelser, som kommo honom att likna en pensionerad
kavalleriofficer.

Herr Hennebeau började just att ge honom noggranna upplysningar
om situationen, när Hippolyte slog upp dörren till matsalen. Då afbröt han
sig och sade:

»Ät frukost med oss. Vid desserten skall jag återkomma till det här.»

»Ja, som ni behagar», svarade Deneulin, så upptagen af sina tankar, att
han utan alla omständigheter antog bjudningen.

Han förstod emellertid sin oartighet och vände sig till fru Hennebeau
med en ursäkt. Hon var för öfrigt förtjusande. Sedan hon hade låtit lägga
fram ett sjunde kuvert, placerade hon sina bordsgäster: fm Grégoire och
Cécile på ömse sidor om hennes man, sedan herr Grégoire och herr Deneulin
till höger och vänster om sig själf samt slutligen Paul, som hon placerade mel-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 14:52:18 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/zedagbrack/0129.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free