Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lampor blänkte oupphörligen fram i natten som stjärnor. Man måste trycka
sig tätt intill klippan och lämna vägen fri för skuggor af människor och djur,
som flåsade dem upp i ansiktet. Jeanlin, som sprang barfota bakom sina
vagnar, ropade till dem någon elakhet, som de icke hörde i hjulens åska.
De fortforo alltjämt att gå, hon numera tyst, han utan att från morgonen
känna igen vägarna och korsvägarna samt inbillande sig, att hon förde honom
vilse allt längre och längre ned under jorden; och det han framför allt led af,
det var kölden, en tilltagande köld, som han hade börjat få känning af, när
han kom ut från brytningsorten och som kom honom att hacka tänderna allt
värre, ju mera man närmade sig schaktet. Mellan de trånga murverken
rusade luftströmmen åter fram i storm. Han misströstade om att någonsin
komma fram, då de med ens befunno sig i hissalen.
Chaval blängde snedt på dem och visade en misstrogen min. De andra
voro också där, svettiga i det kalla draget; stumma som han, sväljde de
sitt harmfulla knot. De kommo för tidigt, och man nekade dem att få fara
upp förr än om en halftimme, så mycket mera som man höll på med
omständliga manövrer för att hissa ned en häst. Lastarne höllo ännu på med att
fylla grufvagnar under ett bedöfvande järnskrammel, och hissburarna flögo
uppåt och försvunno i störtregnet, som föll i det svarta hålet. Där nere
utandades också den tio meter djupa brunnen, som tog emot denna
vattenström, sin gyttjiga fuktighet. Ständigt voro karlar i rörelse kring schaktet
i detta fina dugg, som genomblötte deras kläder, de drogo i signallinorna
och tyngde på häfstängerna.
Maheu gjorde ett sista försök. Han gick fram till Pierron, som hade
börjat sin tjänst klockan sex.
»Seså, nog kan du väl låta oss få fara upp?»
Men lastaren — en vacker karl med kraftiga lemmar och mildt ansikte
— vägrade med en förfärad åtbörd.
»Omöjligt, be fogden!... Mig skulle de bötfälla.»
Ett nytt knot, som kväfdes. Catherine lutade sig fram och hviskade i
örat på Etienne:
»Kom och se på stallet. Där är det så skönt.»
De måste smita undan utan att bli sedda, ty det var förbjudet att gå dit.
stallet låg till vänster vid ändan af en kort gång. Det var 25 meter långt,
fyra meter högt, uthugget i klippan och med muradt tegelhvalf samt kunde
rymma 20 hästar. Där var verkligen »skönt» — en skön värme af lefvande
djur, en skön doft af friskt, rent strö. Den enda lampan, som fanns där, hade
en nattlampas lugna sken. Hästar, som fingo hvila sig, vände på hufvudet
med sina stora barnaögon och togo sedan åter itu med sin hafre utan någon
brådska, som feta och välmående arbetare, omtyckta af alla människor.
Men bäst Catherine stod och läste deras namn på zinkplåtarna öfver
krub-borna, utstötte hon ett lätt rop, då hon såg en kropp hastigt resa sig upp framför
henne. Det var Mouquette, som förskräckt kröp upp ur en hög halm, där hon
legat och sofvit. När hon på måndagen var alltför trött efter allt skoj på
söndagen, brukade hon ge sig ett häftigt knytnäfslag på näsan, så att den blödde,
och gick så ifrån sin ort under förevändning att gå efter vatten, men kröp då
ner med djuren i det varma ströet. Hennes far, som var mycket svag för
henne, lät henne göra det, fast han riskerade obehag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
