Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Etienne bara ruskade på hufvudet. Han var nu åter invid
gruföpp-ningen, midt i den stora salen, som genomsopades af luftdrag. Han trodde
visserligen, att han var modig, men erfor i alla fall en obehaglig känsla, som
snörde till hans strupe, här i bullret af grufvagnarna, af de dofva signalslagen,
af roparens bölande, vid kablarnas oupphörliga löpande, då de rullades af
och på med full fart af maskinens hjul. Smygande tyst som vilddjur i natten,
stego hissburarna upp och sjönko åter ned, de sluka alltid folk, som grufhålets
gap tycktes dricka. Det var nu hans tur, han frös duktigt och iakttog en
nervös tystnad, som kom Zacharie och Levaque att hångrina, ty bägge
ogillade de den okändes anställande, särskildt Levaque, som var förargad öfver,
att han inte hade frågats till råds. Catherine var därför glad öfver att höra
sin far förklara saker och ting för den unge mannen.
»Se här öfver buren sitter en spärrinrättning, järnkrampor, som gripa fast
i glidplankorna, i fall det går sönder. Ja, det där är ju inte alltid i lag ...
Schaktet är uppifrån och ned deladt i tre afdelningar, afstängda med plankor:
i midten hissburarna, till vänster stegarna...»
Han af bröt meningen för att ge luft åt sitt missnöje utan att dock våga
höja rösten alltför mycket:
»Hva’ tusan ska’ vi stå och växa fast här för? Är det rätt, att man
låter oss frysa så här?»
Fogden Richomme, som också skulle gå ned, med sin fritt brinnande
lampa fäst med en krok i lädermössan, hörde honom beklaga sig.
»Akta dig, att ingen hör dig!» mumlade han helt faderligt som gammal
gruf arbetare, hvilken ännu ville sina kamrater väl. »Hissarna måste ju
manövreras... Se här! nu är det vår tur; stig i med de dina.»
Hissburen, beslagen med plåtband och inklädd med tätt ståltrådsnät,
väntade mycket riktigt på dem, stående fast och stadig på reglarna. Maheu,
Zacharie, Levaque och Catherine slogo sig ned i en grufvagn; och enär där
borde rymmas fem, gick också Etienne dit, men de goda platserna voro upptagna,
och därför måste han krypa ned bredvid flickan, hvilkens armbåge bearbetade
hans mage. Lampan besvärade honom, och man sade till honom att hänga
den i ett knapphål i tröjan. Han hörde inte, utan höll den fortfarande tafatt
i handen. Embarkeringen fortsattes, både däruppe och längre ner, ett oredigt
infösande af boskap. Men kunde man då inte komma i väg — hvad stod på?
Och han tyckte, att han hade otåligt väntat en lång stund. Omsider kom en
stöt honom att rycka till, det bar nedåt med alltihop, föremålen omkring
honom försvunno, han kände en ängslig svindel, som om han skulle ha fallit, och
det kväljde honom. Detta räckte, så länge det var ljust omkring honom, och han
for ned genom de bägge hissvåningarna i tornet, hvarvid bjälklaget flydde
undan, så att det gjorde honom yr i hufvudet. När han sedan sjönk ned i
gruf-vans djup, var han liksom bedöfvad och hade inte mera några klara
förnimmelser.
»Nu bär det i väg med oss», sade Maheu helt lugnt.
Alla voro väl till mods; Etienne undrade bara ibland, om man for ner
eller upp. Ibland var det, som om man skulle ha stått stilla, när hissburen
sjönk rätt ned utan att röra vid glidplankorna, men så kändes häftiga
skak-ningar, ett törnande emot bjälkarna, som kom honom att befara en
olyckshändelse. Han kunde för resten inte urskilja schaktets väggar på andra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
