Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
på detta sätt, skulle snart all glädje landsförvisas
från Konstantinopolis.
Den, som under senaste tiden mest klagade
öfver, huru ledsamt allt blifvit, var Spjute.
Orsaken till denna förändrade uppfattning om
Mik-legårds värde som förlustelseplats skulle Arnliot
snart fä lära känna.
En dag tog nämligen Spjute honom afsides
och meddelade honom, att han nödvändigt behöfde
hans tjänst samt frågade, om han kunde räkna
därpå, hvartill Arnliot utan tvekan jakade. Det
kunde väl behöfvas någonting upplifvande i all
denna enformighet.
Spjute berättade då, att han straxt efter sin
ankomst till Miklegård gjort bekantskap med
hustrun till en patricier vid namn Zeno. Hustrun, som
hette Verina, var ung, mannen gammal. Verina
hade intagits af ett så lifligt intresse för den unge
Spjute, att hon önskade lära honom grekiska, och
som hennes tid var upptagen om dagarna, var han
nödsakad besöka henne under nätterna. Så hade
det gått en tid, och deras förhållande hade blifvit
det innerligaste. Men Zeno anade oråd och
be-spejade sin sköna maka. Endast genom lyckliga
tillfälligheter hade Spjute kunnat rädda sig undan
den svartsjuke kältringens vrede. En gång gömde
han sig i en kista, en annan gång kröp han in i
Verinas klädskåp, en tredje gång lyckades han
smyga sig undan genom en fallucka. Men mannen
var icke blott svartsjuk, utan äfven girig. Verina
hade skänkt sin älskare stora summor, och när
Zeno ville af henne hafva reda på huru de användts,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
