Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VIII. Hangö. — Björneborg. — «En patriot utan fosterland». — «Dikter». — Längmanska priset. — «Laureatus»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Denna epopé är altigenom lyrisk. Den har intet af
epikens objektivitet och intet af dess lugn. Den är en till
det yttersta subjektiv, orolig, lidelsefull dikt, hvars författare
endast sällan berättar, och äfven då sammanhangslöst,
dunkelt, ovärkligt, men desto oftare utgjuter sig i floder af egna
stämningar. Den skall skildra ett diktarlifs sönderslitenhet.
Vi ha sett att Tavaststjerna som förebilder tänkte sig de två
finska skalder, hvilkas bana olyckan brutit i förtid, Wecksell
och Kivi, och han har senare funnit de starkaste
beröringspunkter mellan sin hjälte och den i Strindbergs »Inferno».
Men när han skall utransaka grunderna till ett öde sådant
som de två förstnämdas, nöjer han sig icke med den inre
söndringen, utan söker dess orsak i diktarens omgifning och
särskildt i det sätt, hvarpå han af publik och kritik
behandlats. Det är här som Tavaststjerna själf griper in med sina
föreställningar om den borgerliga allmänhetens förhållande
till skalden, hvilka sedan blifva hufvudsak. Poetiskt var det
naturligtvis nödvändigt att förfullständiga den i sig själf
otacksamma historien om ett stigande vansinne. Men vare
sig nu att Tavaststjerna insett denna nödvändighet eller att
han, såsom troligare är, skref som hans personliga stämning
dikterade honom orden i pennan, det sätt, hvarpå detta motiv
utfördes, blef i alla fall icke egnadt att låta det skildrade
ödet framstå såsom resultatet af i värkligheten mot
hvarandra kämpande makters konflikter. Diktaren berättar visst
att det är i en sådan kamp han går under, men han låter
oss icke se den annorlunda än genom reflexerna af sitt eget
missmod, och i stället för en lifsmakts strid mot en annan
måste vi nöja oss med att se stämning brytas mot stämning.
Sådan måste domen utfalla öfver Laureatus-diktens
innehåll, betraktadt från den konstnärliga enhetens ståndpunkt.
Jag behöfver så mycket mindre påvisa detta i detalj, som
kritiken tidigare gjort det. *) Men hvad jag här ville hålla
3) Jämför R. F. v. Willebrands från denna synpuq^t uttömmande och
enligt min mening i hufvudsak väl motiverade kritik i Finsk Tidskrift. Denne
recensent hade redan i sin vackra artikel öfver »Dikter» i samma tidskrift
uppehållit sig vid det konstnärligt svaga i Tavaststjernas oppositionella bitterhet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
