Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VII. Schweiz, Italien, Berlin. — «Korta bref från en lång bröllopsresa». — «I förbund med döden». — «Heder och ära». — Sverge. — «Kapten Tärnberg». — «Kvinnoregemente». — «Finska vikens hemlighet». — Återkomst till Finland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
whistparti har nämligen doktorns briljanterade ring
försvunnit och återfinnes efter mycket sökande i fru Rooths
kläd-mngsficka. Alla, till och med hennes egen man, äro färdiga
att beskylla henne för stöld af ringen, och doktorn måste
taga hela sin fintlighet i anspråk för att i förening med
fröken Alma åstadkomma en relativ upprättelse åt fru Rooth.
Men historien med ringen blir i alla fall dunkel. —
Emellertid upptäcker doktorn att Rooth bemäktigat sig hans
morfin; denne nekar först, men erkänner sedermera och påstår
slutligen fegt, då han hårdt ansattes, att han köpt den af
doktorn, samt framvisar, för att mota doktorns indignerade
protest, en skuldsedel, på hvilken doktorn tecknat att han
bekommit en större penningesumma af Rooth, — ett lån,
som han tidigare upptagit af honom. Då inskrider fröken
Alma, som sett huru fadern smusslat morfinetuiet ur
doktorns ficka, och rentvår von Fraten. Rooth tål icke vid
denna sinnesrörelse, utan får ett slaganfall. Därmed slutar
stycket. Man har visserligen fatt reda på, ehuru privatim,
att det icke varit fru Rooth utan tvärtom hennes man, som
i Petersburg lagt sig till silfversakema, men lika litet som
frun inför badsällskapet härigenom blir fullständigt rentvådd,
lika litet öfvertygande värkar fröken Almas försvar af
doktorn. Misstankarna häfta vid hvardera äfven sedan ridån
gått ned.
Tavaststjernas afsikt var tydlig nog. Han ville, såsom
äfven en insändare i Nya Pressen påpekade gentemot
Huf-vudstadsbladets kritik, visa att det både hos doktorn och fru
Rooth finnes en nobel finkänslighet och en själens taktfullhet
och att dessa personer icke blott blifvit martyrer för pratet,
utan också offer för lågsintheten, demoralisationen och
dumheten. Det måste dock sägas att denna grundtanke icke fatts
fram, särskildt därför att slutet är så skralt och dunkelt. Men
det finnes äfven andra grundfel. Det hela bygger på ett
misstag, och den psykologiska knuten är alldeles för lös.
Uppslaget vore kanske såsom lustspelsmotiv betraktadt icke så
illa, om icke skvallret om fru Rooths kleptomani gälde en
alldeles för grof misstanke, som dessutom genast från
början med en så onaturlig cynism tillämpas på historien med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
