Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VI. Resa till Köpenhamn och Sverge. — Svenska Literatursällskapets pris. — Giftermål. — «Hårda tider». — «Fyra dramatiska småstycken». — Vistelse i hemlandet. — «Unga år». — «Uramo torp». — Tavaststjerna presenteras i Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hr Gråsten har någonstans ifrån fått i sitt hufvud att jag
är en oförlåtligt nonchalant och öfvermodig författarepersonlighet,
som bör »stukas», isynnerhet som min sista bok väckte en smula
gillande på andra sidan Bottenhafvet. Till den ändan förfar han
på följande sätt Han fastslår som premiss, utan att bry sig
om själfva faktum: boken, att jag tagit itu med det största ämne
en inhemsk författare kan uppsöka. Han klär mig, plagg för
plagg, i den inbillade stora nödårsdiktarens kläder och spikar
mig slutligen fast i dem mot en vägg i ett raskt hammarslag,
påstående att jag uttryckligt själf preciserat mitt mål i »Hårda
tider». Så förevisar han mig under det följande, fastnaglad i hans
premisser, i de alldeles för stora främmande kläderna, som jag
aldrig åtrått och som icke höra mig till.
Detta är bara hokus-pokus och alls icke kritik. Det har
ingenting att göra med mitt arbete, och behandlar helt andra’
saker. Premissen om historiskt uttömmande nödärsskildring är
falsk. Jag har icke gifvit någon anledning till den, om icke i
själfva titeln, men en värklig kritiker tar icke gärna från en boks
pärmar de svåraste argumenten. När jag sedermera i berättelsen
håller själfva den stora nöden på afstånd, proklamerar han denna
min vink att jag icke skrifver nödårens historia som ett
komposi-tionsfel, förstås, och det är icke att vänta af hans
åklagarupp-fattning, att han ur mitt tydliga förbiseende af meteorologiska
fakta ville läsa ut det rent skönliterära syftet med boken.
Kritiken blir, genom att den icke ens fattar grundmotivet i
berättelsen, icke mycket annat än ett ganska vackert individuelt stilprof
i häcklingskonsten, med raska premisser, som äro falska, och
raska slutledningar, som än mindre hålla streck.
Ett bemötande i detalj blefve för långt. Hr Gråstens fakta
om den regniga sommaren 1867, hvars vackra dagar råkat fästa
sig i mitt minne, om höstnatten i september i stället för min i
augusti, och så vidare, äro oomkullkastliga. När hr Gråsten rör
upp himmel och jord för ett rättegångsfel och blek af häpnad
konstaterar min djupa okunnighet i vår gällande lag, är det som
om jag minst skrifvit en ledare mot Finland i Moskovskija
Wädo-mosti i stället för en rent nationell berättelse. — — —
I vår brytningstid mellan gamla och nya skönhets- och
morallagar blir en sådan åklagares värf ganska vanskligt, dä han
har så få paragrafer, hvilka icke vackla. Därför har också hr
Gråsten lämnat den etiska och estetiska sidan af mitt arbete i sitt
värde — så när som på några kapitalt orätta premisser om min
boks afsikt — och hållit fram historiens och språkets bokstaf för
mina bländade ögon. När en kritiker sålunda försätter en
skönliterär författare på de anklagades bänk, får han finna sig i
att som lagens betjänt bli uppmärksamgjord på att det gäller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
