Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VI. Resa till Köpenhamn och Sverge. — Svenska Literatursällskapets pris. — Giftermål. — «Hårda tider». — «Fyra dramatiska småstycken». — Vistelse i hemlandet. — «Unga år». — «Uramo torp». — Tavaststjerna presenteras i Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kunde bekvämt sköta henne ensam, om han var van, och med
två man ombord lofvade ägaren segla jorden rundt med henne.
Winterfeldt hälsade sin hustru med en snabb och nästan
skygg kyss på kinden, han var nervöst liflig och uppjagad efter
de ansträngande dygn de tillbragt ombord, men på samma gång
såg han så frisk och strålande ut, att hans hustru utropade
ofrivilligt:
— Ni har haft en treflig färd, det ser jag. Du ser ju ut
som hälsan själf, Carolus!
Utter, som hjälpt henne ombord, fick därpå hennes intresse:
— Huru länge har ni varit till sjös? Jaså, — jag vet ju
af brefkortet, att Ni i måndags seglade ifrån Helsingfors. Men
nu ha vi torsdag redan. Hvar ha ni dröjt så länge?
— Det har varit lugnt — och en natt lågo vi i Hangö
. . . Och så afseglade vi först måndag kväll.
— Ja, då så . . . Men har ni inte haft åska? Och
hällregn? Vi hade ett förfärligt åskväder hela tiden. Det kom med
en stark by, så stark, att det dånade i skogen . . .
— Nej, vi ha inte haft åska.
— Jag var orolig för er.
— Du vet ju att Dina inte kan stjälpa, invände Winterfeldt. .
— Det är bara dina påståenden . . . det kan hända olyckor
. . . också den allra bästa seglare . . . Och på. en så lång
färd . . .!
— Se så, nu blir du ju lik alla andra pjåkiga fruar, Fanny.
— Det är väl inte sä enkelt för ett fruntimmer att lugna
sig med teorier om båtbyggnad, medlade Utter.
— Det kan vara, men då hon vet huru stadig och
väl-bygd Dina är, och då hon själf många gånger varit med om
ganska vådliga färder . . . förifrade sig Winterfeldt. Han utbredde
sig för hundrade gången med retande ihärdighet öfver kapitlet
om segelsporten, så där kraftigt och öfvertygelsefullt, som hade
det varit fråga om att gendrifva motpartens sakförare inför rätta.
Winterfeldt var advokat icke bara till yrket, utan också till
karaktären.
Hans fru hörde förströdt på honom, motsade honom ej,
men det lade sig ett nervöst drag öfver hennes mun, och hennes
ögonlock dallrade.
Under sitt försvarstal hann Winterfeldt både kyssa sin son,
hälsa på herr Svartling och göra alt i ordning för seglens
nedtagande. Han märkte icke att han talade ensam och att ingen
motsade honom, han gick blindt pä, drifven af någon oförklarlig
beviselselusta. Han ville öfvertyga dem om att han hade rätt,
rätt i den allra minsta småsak såväl som i det stora hela, rätt uti
allting, — segelsporten var honom bara en bisak numera. Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
