Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de utsläppta fångarnes ofta förnyade våldsdåd och förbrytelser kunde
man ju dock med mycket skäl finna anledning till oroliga spörsmål,
huru allt detta skulle kunna hjälpas och bättras och om verkligen det
för statskassan så dyra cellsystemet skulle vara i stånd att hålla hvad
dess förespråkare lofvade.
De erfarenheter, man i detta afseende gjorde, inhämtas bäst genom
en jämförelse mellan de gamla och de nya fångvårdsförhållandena.
Yi hafva redan förut erinrat, hurusom trängseln i fängelserna
omöjliggjorde tillämpning af de ordningsbestämmelser, hvilka styrelsen då
och då för gemensamhetsfängelserna utfärdade. Klassifikationen och
tystnadsbudet voro de båda medel, hvilka här skulle i ordningens
intresse anlitas; men i den mån fångantalet växte både fängelselokaler
och fångbetjäning öfver hufvudet, blefvo båda dessa medel, oafsedt deras
inre ohållbarhet, alldeles oanvändbara. Ar 1835 omtalar styrelsen med
en viss tillfredsställelse den nya klassifikation, som då inom
korrek-tionsanstalterna bragts till stånd och på grund af hvilken fångarne
därstädes indelades i pålitliga, mindre pålitliga och opålitliga, däraf de i
första klassen skulle hedras med att blifva förmän inom logementen
o. s. v.; men det gick med denna som med alla andra dylika
indelningar: den kunde aldrig själf tjäna sig upp i högre klass än de
opålitligas. Klassifikationen inom gemensamhetsfängelserna har dock som
ett slags häfdvunnen metod, ehuru utan verklig betydelse, länge därinom
bibehållits; ännu så sent som 1857, 1861 och 1867 hafva bestämmelser
i dylikt syfte af fångvårdsstyrelsen utfärdats. Såsom motsvarighet
härtill var vid kronoarbetskåren anordnad en elitklass. År 1859 vidtog
styrelsen med afseende å de gamla bräckliga lifstidsfångar, hvilkas
benådande med hänsyn till deras öfvergifna tillstånd skulle varit en
obarmhärtighet, den åtgärden att till en särskild klass öfverföra sådana ibland
dem, som voro öfver 65 år eller bräckliga och mindre arbetsföra och
under senaste 10 åren förhållit sig väl; dem förunnades vissa friheter,
som gjorde dem mindre bundna inom fängelset, därinom de betraktades
såsom ett slags invalider. Likartad anordning skedde 1861 beträffande
kvinnliga lifstidsfångar. Att denna klassifikation icke var af samma
slag som den förut omförmälda, torde icke behöfva påpekas.
Tystnadsbudets historia slutar tidigare än klassifikationens. Är
1847, då trängseln i fängelserna var så stor, att t. ex. i Malmö af
där förvarade 988 fångar 150 saknade sängplats1 och i de flesta
logementen blott V3 af personalen hade plats att röra sig å golfvet mellan
britslagen, inberättar likväl styrelsen, att öfver iakttagandet af den
straff-fångarne ålagda fullkomliga tystnad den strängaste tillsyn hållits så väl
om dagarna som om nätterna, då sofrummen, där fångarne hvilade uti
hängmattor, voro med lampor upplysta. Visserligen hade öfverträdelser
af påbudet ägt rum, men dock i vida mindre grad än man befarat;
sannolikt, tillägger styrelsen, »en följd däraf, att bestraffningen genast
följt öfverträdelsen i spåren». En vanlig erfarenhet har dock alltid
visat, att i den mån fångpersonalen varit talrik och bevakningen fåtalig,
hafva dylika öfverträdelser i allmänhet hvarken upptäckts eller angifvits.
1 Årsberättelsen för 1847, s. 36.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
