Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och medborgerliga plikter afvikit. I brefvet den 18 mars 1812 begärde
K. Maj:t af öfverståtbållaren i Stockholm förslag till hämmande af
dryckenskap och fylleri, hvilka han ansåge såsom »en hufvudsaklig källa
till vanart, lättja, fattigdom, sjuklighet, nöd och elände» —- ett uttalande,
som står i närmaste öfverensstämmelse med Karl Johans ord, då han
den 7 jan. s. å. till den tillfrisknade konungen återlämnar riksstyrelsen
och därvid uttrycker sin bedröfvelse öfver det brännvinsbruk, som
åsido-satte det allmänna intresset för det enskilda, förtärde nationens moralitet
och förr eller senare, genom att bränna den säd som bort användas
till folkets föda, blottställde landet för en oundviklig hungersnöd. Och
året därpå, den 24 aug. 1813, hade en kunglig förordning utfärdats
emot fylleri och dryckenskap, däruti med bötesansvaret för fjärde resan
fylleri förenats stockstraff och förlust af rätten att deltaga i val eller
att väljas till sådana förrättningar, som innefattade medborgerligt
förtroende. En ytterligare skärpning af denna påföljd låg i bestämmelsen,
att stockstraffet skulle undergås i den församling, där förbrytaren bodde,
samt underrättelse »om personens förbrytelse» därvid meddelas från
predikstolen. Femte resan fylleri skulle straffas med försändande till
någon kronans arbetsinrättning eller spinnhus för undergående af ett
hälft års allmänt arbete. Sjette och följande resor skulle bestraffas med
sådant arbete, hvarje gång under ett år. Trots dessa allvarliga
påföljder fann man sig dock i det kungl. påbudet den 27 febr. 1828 nödsakad
anmana församlingarnas kyrkoråd att med förmaningar och föreställningar
befordra nykterhet bland folket samt särskildt söka åvägabringa, att ej
barn och unga personer tinge vänja sig vid förtäring af brännvin och
andra starka drycker. Men alla dessa åtgärder visade sig tjäna till
ingenting. Allmänna meningen var orubblig i sin tro på brännvinet
såsom nödvändigt icke blott för den enskildes välbefinnande utan ock
för kreaturens underhållande och jordbrukets bestånd. Det var utfallet
af en »sädesförädling», på hvilken behållningen af landets »modernäring»
berodde. Hvarken då eller längre fram saknade man dock erinringar
om det så riksbehöfliga brännvinets förhållande äfven till brottsligheten.
Samme Johan Westin, v. talman i borgarståndet vid riksdagen 1817—
18, som i sitt glänsande anförande till förmån för föreslaget partiellt
bränningsförbud den 27 dec. 1817 förklarat, att »den oskyldiga
boskapen», om den blott vore i stånd att själf utföra sin talan, säkerligen
skulle protestera emot den onödiga omsorg, i hvars namn man försvarade
en för dem onödig och otjänlig spis, såg ett kraftigt bevis på
onaturligheten af den för människan beredda drycken i dess å henne utöfvade
ohyggliga verkningar. Om somliga af dessa kunde man rådfråga
domstolarnas protokoll — och man skulle då med smärta erfara, att brott
och laster af alla slag under de sista tio åren i en förfärande
progression tilltagit. Såsom ett bevis härpå, säger han, »får jag nämna, att
på Stockholms spinnhus, där man fordom räknat högst något öfver 200,
för närvarande finnas 475 dit dömda personer, utom det stora antal
under rannsakning varande personer, hvarmed alla stadens och kronans
fängelser äro uppfyllda. På fästningarna äro inspärrade öfver 1,000
förbrytare, till största delen ditkomna för fylleri och däraf härflytande
tjufnader. Man måste vara eller vilja vara blind för att i detta miss-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
