Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den själavård, som bestods dem, torde hafva varit öfver hufvud
taget obetydlig; vi hafva funnit föga spår af eller tal om densamma.
Prosten Brag i Marstrand skrifver den 7 maj 1745, det bonom »aldrig
varit förment» besöka lifstidsfången Kalmeter och undervisa honom i
hans kristendom. Slottspastorsbefattningen i Varberg var sedan slutet
af Karl XI:s tid in i våra dagar förenad med kyrkoherdetjänsten i
Trässlöf, antagligen utan annan ersättning än rätten att räkna dubbla
tjänstår.1 I allmänhet torde man hafva öfverlämnat omsorgen om
fångarnes andliga behof åt närmast anställda prästers barmhärtighet
eller kristliga pliktkänsla. Såsom stöd för denna mening anföra vi
följande. Laurila, en finsk bonde, misstänkes att hafva mördat sin
hustru, nekar och insättes å bekännelse på Sveaborg; Abo hofrätt
begär betyg om honom af regementspastorn Joh. Melanus. Den 27 aug.
1765 svarar denne, att sedan arfvodet för stockhusfångarnes betjänande
med själavård blifvit indraget och han ej har någon stat att uppehålla
sig på, så afsäger han sig efter b1/* års tjänst såsom stockhuspräst
denna »brödlösa möda». Öfverste Björnberg anser sig böra hos
krigskollegium göra förfrågan, huru han bör förhålla sig, då han ej vidare
vore i stånd att beträffande Laurila till hofrätten insända betyg. Frågan
går vidare till konsistorium i Borgå, som den 6 sept. 1766 erinrar:
att K. Maj:t den 1 mars 1751 fördelat själavården med fångarne å
Sveaborg mellan stads- och regementspastorn; att senare en särskild
prästman antagits för ändamålet mot 50 dir smt i lön; att denna lön
nu indragits; att K. Maj:t därpå förklarat stadsprästerskapet i
Helsingfors böra gå fångarne till handa med nödig undervisning; men att detta,
enligt konsistorii mening, vore omöjligt, då prästerna blott vore två och
betungade med fyra gudstjänster hvar söndag m. m., hvadan konsistorium
ansåge, att de fyra prästerna vid där förlagda värfvade regementen
borde göra det. Abo hofrätt utlåter sig den 19 dec. 1765 i samma
fråga och beklagar fångarnes släta själavård, då regementsprästerna ej
förstode finska språket och hade trägna ämbetssysslor. Under tiden
har Laurila aflidit, men länsstyrelsen, som anmäler detta, instämmer med
konsistorium och anhåller, att de 50 dalerna åter måtte bestås, på det
fångarne ej må sakna nödig kristendomsundervisning. Så röjer sig alltid
samma drag af torftighet och brist, då det gäller att söka utveckla någon
fångvård af högre slag än blott fångförvar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
