Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
pläga umgänge med annat ärligt folk, där dock en skarprättare, i
anseende till dess ämbete, så mycket mindre bör hållas för oärlig, som han
uti kriminalmål är en exekutor af våra så väl som våra hofrätters och
andra domstolars domar, resolutioner och befallningar; alltså äro vi, i
anseende till sådant, föranlåtna vordne härmed i nåder att förklara: det
skall ingen skarprättare i anseende till sitt ämbete hållas för oärlig eller
för en sådan som från allt annat ärligt folks umgänge och gemenskap
bör vara afstängd, utan som skarprättaren är satt och förordnad att
afstraffa dem som med deras missgärningar öfverträda lagar och våra
förordningar och således uti kriminalmål förer exekutionen så väl al
våra egna som af våra domhafvandes domar och befallningar, så bör han
för ärlig anses lika med annat folk så länge han sig ärligen och väl
förhåller och med inga grofva och äreröriga missgärningar sig förbryter.»
Landshöfdingarne ålades kungöra denna konungens förklaring hvar i sitt
län och . allvarligen tillse dess efterlefnad, »så att icke allenast
skarprättaren med dess hustru, barn och tjänstefolk lämnas fritt att hafva
umgänge med annat ärligt folk utan ock deras barn och tjänstefolk, som
sig hos dem intet kunna försörja, åstundandes på annat sätt att söka
sig födan, hos annat folk må blifva i tjänst antagna samt till det som
lofligt och skickligt är, anförde.» Rätt betecknande är dock, att konungen
afslutar detta sitt bref med förständigande för landshöfdingarne att till
skarprättareämbetet dädanefter antaga »ärliga oberyktade personer, de
där i anseende till deras ostraffliga förhållande med skäl kunde lidas
bland ärligt folk, eftersom han härmed tagit både dem samt deras
hustrur, barn och tjänstefolk uti sitt kungliga hägn och beskydd». Detta
förständigande torde lätt nog kunna uppfattas såsom ett erkännande, att
med skarprättarnes »ärlighet» ditintills icke varit särdeles väl beställdt,
Och så var tvifvelsutan fallet. Det förblef äfven fortfarande på samma
sätt, det kungliga beskyddet till trots; de lägsta förrättningar, som af
folket djupast afskyddes, såsom hudafdragning af döda kreatur,
nedgräf-ning af as o. s. v., förenades med hans beställning, och tryggt torde
kunna sägas, att denne »konungens exekutor» i allmänhet innehade lägsta
platsen å hela den sociala rangskalan.
Så lågt som denne stod hvarken fångvaktmästaren eller fångknekten,
och de voro heller icke i samma mån som mästermannen utsatta för
folkets vare sig förakt eller fiendskap. Men beskaffenheten af deras
tjänsteverksamhet måste dock sätta deras anseende lågt. Såsom vi redan
visat, var fångbehandlingen utmärkt för mycken råhet, och sättet för
fångunderhållet frestade lätt bevakningen till snikenhet. Under sådana
förhållanden kan det ej synas underligt, om fångvaktmästaren och hans
underlydande i allmänhet bedömdes såsom råa och snikna, ehuruväl
troligen månget undantag från regeln ägt rum. Men föraktet för fången
fortplantades ock i förakt för fångvaktaren; och det var därför helt
naturligt, att denne, själf hårdt behandlad, ock vande sig vid att hårdt
behandla andra.
Ett högst egendomligt bevis på denna mot så väl fånge som
fångvaktare hårda och föraktfulla stämning gifver rikskansleren, grefve
Magnus Gabriel de la Gardie, då han den 20 april 1671 låter vid
rådhusrätten i Stockholm åtala tukthusvaktmästaren Sven Jönsson för det denne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
