Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vi här gifva ytterligare skäl för värt påstående, jämte det vi meddela
spridda drag från dessa tiders straffverkställighet och »fångvård».
I fångregistret, hvilket förskrifver sig från den tid, då Trotzenfelts
åsikter i fråga om anstaltens styrelse gjorde sig gällande, finner man
de tre först antecknade tukthusfångarne utgöras af trenne män, »Abraham
Lemke, Michel Skreddare och Erik Hansson», hvilka, utan lämnad
uppgift om brotten, förmälas vara »dömda till arbete uti den kungl. hofrätt»,
de två förstnämnda för tre är och den sistnämnde för två år, därvid,
ordalydelsen till trots, arbetet naturligtvis skulle förrättas icke i den
kungl. hofrätten utan i tukthuset. »Dessa», heter det i den från
rådhuset af J. Franc den 22 februari 1669 öfversända remissen, »skall
vakt-mestaren väll förvara, emottaga och uti kellaren om nätterna låtlia sittia,
ställandes dem i arbete som vederbör. Detta till efterrättelse.» Abraham
Lemke blef dock antingen hastigt utsläppt eller icke nog väl förvarad,
då han nämligen helt kort därefter å nyo befinnes ditdömd. Denna
senare gäng blir han ställd på fri fot redan den 9 november s. å. Hur det
gick med Michel skräddare känna vi ej; men om Erik Hansson linnes
å remissen tecknadt, att han den 31 januari 1671 »sleptes utur tukthuset,
efter han ock har nästan op på 14 dagar när stått sin tid uth, hvilken
ock gafs gott vitnesbörd af de betiänte, jämväl och emedan honom fattas
kläder». Rådhusrätten eller tukthusinspektorerna tilläto sig således afkorta
strafftid äfven när det gällde den kungl. hofrättens domar. Ändringar af
rådhusrättens voro så vanliga, att det kan med fullt skäl sägas hafva
hört till ordningen. I de allra flesta fäll hafva dock dessa ändringar
eller afvikelser från de afkunnade och tukthusinspektionen meddelade
utslagen skett med rättens tillstånd eller goda minne. Förklaringen af
detta förhållande torde ligga däruti, att äfven sädana domar, som
inne-höllo en bestämdt angifven strafftid, i grunden uppfattades såsom domar
»på behaglig tid». Om än mindre vetenskapligt fattade och formade,
rörde sig tydligen redan på denna tid bland domare och straffverkställare
de stämningar och åsikter, hvilka i våra dagar brutit sig fram i
varnings-domens, det villkorliga domfällandets och den villkorliga frigifningens
gestalt.
Ett egendomligt bevis pä skiljaktighet mellan dom och
straffverkställighet ser man, då 1669 en båtsman och fyra kvinnor, hvilka brännmärkas
med de grofva titlarna »natthoror och lösskonor», intagas i fängelset såsom
ådömda, alla för stöld men en af kvinnorna dessutom »för hordomslast
och flera excesser», arbete i tukthuset in perpetuum. Just den värst
bedömda af dessa lifstidsfängar utsläpptes redan efter några få veckor,
den 24 oktober s. å. En af de öfriga dog, de andra frigåfvos under
följande året. Åtskilliga andra ä lifstiden dömda aflida inom kort i fängelset.
Domarna på behaglig tid äro vanliga; mera sällsynta sådana, som
på en gång föreskrifva viss tid och därutöfver fortsättning å behaglig tid.
Men de förekomma dock någon gång. Ar 1670 insättes en »f. d.
cro-nones trädgårdsdräng» för stöld »på ett halft år och till dess man får se,
huru han sig anlåter». Den, som låter sig bestämmas af vår
doktrin-mässiga kriminalrätt, skall troligen le åt denna dom. I dess bestämmande
af en minimitid för straffet, hvars vidare förlängning göres beroende af
den dömdes då visade sinnesbeskaffenhet, ligger dock en ganska riktig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
