Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tjänstlösa manspersoner skulle kunnat instickas i de led, som uppbyggde
Sveriges stormaktstid, hade man därmed visserligen icke mäktat utrota
lösdrifveriet. En hufvudåder för dettas tillväxt påpekade konung Gustaf I
i sitt allvarsamma plakat till samtliga allmogen vid Distings marknad
d. 3 febr. 1541, då han förehöll dem, att de merendels uppfödde sina
barn i själfsvåld, laster och brott, så att de hvarken räddes Gud, öfverhet
eller föräldrar. De ständiga krigen bidrogo kraftigt att vidmakthålla
och öka råhet i seder och folklynne, på samma gång de tillförde landet
ständigt nya skaror af mer eller mindre lemlästade, sjukliga, af olika
skäl från stadigt arbete afvända soldater, både svenska och utländska,
likasom ock änkor, hvilka, sedan deras män fallit i krigen, tiggande
drogo med sina barnskaror landet rundt. Ett hårdt klimat föranledde
ofta felslagna skördar med åtföljande hungersnöd och farsoter samt
ökad fattigdom, hvilken heller dcke motverkades af de stränga
skråförfattningar och det öfverallt ingripande ekonomiska statsförmynderskap,
som ej sällan lade hinder i vägen för äfven det förvärf, som kunnat
mildra folkets brist och nöd. Dryckenskap och lättja rekryterade redan
då af gammalt de afsigkomnas skaror. Fattiga föräldrar utöfvade då
som nu konsten att förtjäna på sina barn genom att inlära dem i tiggeri,
där icke detta rent af framtvangs af armodet i hemmen. Vi erinra om
Axel Oxenstiernas äfven för ett tidigare skede sig lämpande yttrande
den 3 nov. 1651, »när åter Kongl. Maj:t med rådet kommo tillstädes
opp i Kongl. Maj:ts fyrkant» för öfverläggning med ständernas utskott.
»Tiggeri», sade han, »tager nu så öfverhanden, att en liten pojke intet
annat snart hålles till än att tigga, likasom det vore ett handtverk.»––-
»Största tiggeriet kommer af föräldrarnes förvållande.»1 Och slutligen
funnos utan tvifvel bland dessa tiders kringstrykande bettlare icke så få,
hvilka efter undergången bestraffning för föröfvade brott icke kunnat,
icke velat, icke fått återgå till de sysselsättningar, med hvilka de förut
möjligen beredt sig en nödtorftig bärgning. »Såsom sker med dem där
stulit hafva», yttrar ju Olaus Petri i sin 25:e domareregel; »de stå vid
stupona, mista öronen och visas af by; om sådana människor rymma
bort i främmande land, där ingen känner dem, och vilja sedan bättra sig
och föra ett godt lefverne, så varda de aldrig betrodda, och är det straffet
honom, som straffad är, ett hinder och blifver han däröfver förtviflad
och värre än han var tillförene, och hade fördenskull bättre varit, att
han hade strax mist lifvet.» Denna dystra uppfattning hänvisar till
upprepade erfarenheter af de bestraffades tröstlösa belägenhet, hvilken
knappast gaf dem någon annan utväg än lösdrifveriets. Men dettas
vådor för samhället blefvo ock häraf yttermera ökade. Kom så därtill,
att den i hela Europa öfverklagade landsplåga, som utgjordes af
zigenar-folket, de kringstrykande tattarne, äfven fann sin väg hit — och man
kan förstå, huru värnlöst svenska folket skulle finna sig vara gent emot
ett missförhållande, som tycktes vara i oaflåtlig tillväxt.
De från katolska tiden nedärfda hospitalen, helgeandshusen och
sjukstugorna voro icke ämnade och räckte heller icke till för att
upptaga eller afvända ett samhällsondt af denna beskaffenhet. Lika litet
1 Ridd. och adelns riksdagsprotokoll, 4, 559—561.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
