Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - KARL XI (1660—1697) - Statshvälfningen och redaktionen. — Riksdagarna 1680 och 1682
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Striden var stundom ganska häftig, och söndringen visade sig till och med
inom bondeståndet sjelft. Man stannade till sist i olika beslut, och
knekthållet blef vid denna riksdag antaget endast af Uplands, Södermanlands,
Vestmanlands, Östergötlands och Nerikes »herredagsmän». Vestergötland,
Småland och större delen af Finland, hvilka landskap icke ingingo på
rote-ringen, skulle lika som adeln vara underkastade utskrifning, och lemnades åt
konungen makt att i krigstid sådan anställa utan ständernas hörande. Hvad
som på riksdagen beslutits innebar emellertid blott en utgångspunkt för
närmare underhandlingar med fullmäktige från hvarje särskildt landskap.
Efter krigsmaktens ordnande blefvo bevillningen och riksskuldens
afbetalande under en längre tid de vigtigaste föremålen för öfverläggningar
och strider, och ur dem framgingo ett nytt reduktionsbeslut och tillika ett
ytterligare befästande af det kungliga enväldet. Vi kunna ej följa vexlingarna
af dessa strider. Den öfversigt af statsverkets ställning, som i slutet af
oktober meddelades sekreta utskottet, visade tillfyllest, att utomordentliga
åtgärder voro af nöden. Adeln sökte enhälligt bot i åtagandet af en stark
bevillning, önskande salunda. att den oundvikliga bördan skulle läggas på
alla samhällsklasser. De tre ofrälse stånden äter hade andra tankar och
uttalade dem i ett memorial, som meddelades åt adeln i sekreta utskottet samt
några dagar senare i en utförligare framställning at konungen sjelf. Det
kan ej väcka förundran, att adeln vid detta meddelande lät förnimma en
stor passion», ej heller att konungen lät förmiirka sig det behaga». Förslaget
gick ut på en ny reduktion, som skulle bryta ned förut satta gränser och
äfven vända sig mot de mindre gåfvogodsen, genom hvilkas bibehållande
1680 man vunnit den .lägre fattigare adeln. De framstälda anspråken
uppväckte på riddarhuset den häftigaste förbittring och det starkaste motstånd,
äfven af dem, som 1680 varit reduktionens anhängare. Man satte upp en
försvarsskrift, i hvilken man puukt för punkt bemötte de ofrälse ståndens
fordringar. I det hela stälde adeln mot de å nyo höjda ropen på reduktion
en motiverad vägran ocli fäste icke utan skäl uppmärksamheten på deu
farliga rubbning i alla egauderättsförliållanden, som skulle uppstå af en
godsindragning utan alla gränser. Den slutade med att begära, det konungen
till ståndets skydd mot den fullständiga undergång, som vore af de andra
stånden afsedd, skulle nådigt upptaga dess andraganden och »deröfver statuera,
som rättvisast vore». Det var, om man sä vill, en i de ödmjukaste ordalag
affattad underkastelse. Men här stodo nu tvenne meningar mot hvarandra,
å ena sidan adelns, som bad att få blifva vid 1680 års reduktionsbeslut, å
deu andra de ofrälse stundens, som ville öfverskrida det. Åtgörandet tycktes
ligga hos konungen. Partierna bidade under oro hans svar. Det kom, men
under formen af en fråga, hvarigenom han förde sakeu öfver på en annan
grund. Han sporde sina undersåtar, huru vida han i kraft af ljerde kapitlet
i landslagens konuugabalk »egde makt att län läna eller vid rikets stora
trångmål och nödiga tarfver hade våld att det med rätt återtaga». Karl XI:s
spörsmål var i sjelfva verket snarast en påminnelse derom, att tydlig lag fans.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
