Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - KARL X GUSTAF (1654—1660) - Karl X Gustafs ungdomsår. — Riksdagen 1655
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
riksdag; den andra tog omedelbart derpå sin början. Redan den 26 april 1655
föreslog konungen i rådet, att kronogodsens innehafvare skulle till afhjelpaude
nf kronans tryckande behof antingen åtaga sig en årlig bevillning af 200 000
daler s. m., att utgå, tills denna summa blefve ersatt af återfallande godr,
eller afstå en fjerdedel af sjelfva godsen, hvilkas sammanlagda ränta lågt
beräknades till 600 000 daler s. m. I adelns utskott, der förslaget frambars
af rikskansleren, förkastades det förra alternativet, emedan det syntes »löpa
mot naturen af deras stånd att göra sig skattskyldiga». Riddarhuset var af
samma mening, men beviljade under trycket ofvan ifrån den partiela
reduktionen. Det skedde likväl först efter ett meningsutbyte, vid hvilket man
åter fick höra talas om adelns nyss utförda bedrifter såsom kräfvande sin lön.
Under de olika skiftena af frågans behandling stälde sig lågadeln upp mot
högadeln, fordrande, att »den, som mera fått, skulle mera återgifva», under
det att de högre klasserna på riddarhuset ansågo, att fjerdeparten skulle utgå
»lika för alla». Sådan var också rådets mening, och för den gaf lågadeln
slutligen vika. Den 3 maj 1655 genomdrefs »fjerdepartsräfsten» på svenska
riddarhuset. Såsom tidsgräns för hela reduktionen sattes Gustaf Adolfs
dödsdag den 6 november 1632; hvad
der-förinnan på ett eller annat sätt
kommit från kronan skulle vara
orub-badt, liksom värnadt af aktningen
för den store konungens minne. De
olika reduktionsbestämmelserna
hop-arbetades sedermera i kansliet till
en enda stadga, som i början af juni
delgafs de ofrälse stånden. Den
uppväckte inom dem en ordentlig storm. Otillfredsställande i många
af-seenden, var den i deras ögon alldeles oantaglig genom ett vidfogadt tillägg,
att stadgan vore att anse såsom »en evigvarande förordning», hvilken af
efterkommande Sveriges konungar »skulle evärdligen observeras och
hand-hafvas*. Adeln hade tydligen till sin egen säkerhet velat binda kommande
slägten och hoppades att genom en jemförelsevis lindrig uppoffring vinna
tryggad besittningsrätt till hufvuddelen af siua förläningar. Adeln yrkade
beslutets utfärdande, de ofrälse stånden vägrade att underskrifva, och
spänningen mellan partierna var till sist så stor, att rikskansleren i sittande råd
förklarade sig frukta riksdagens sprängning »såsom i Polen».
I detta ögonblick grep konungen in. Det blef icke för att enligt rådets
önskan tvinga de ofrälse stånden till eftergift. Det blef för att med sin
kungliga myndighet böja både råd och riddarhus. Han föreslog och
genom-dref i stället för den omtvistade punkten en ny af innehåll, »att en
ransak-ning skulle hållas före nästa riksdag, då det afgörande beslutet kunde fattas,
och att under tiden en bestämd kontribution skulle utgå af godsen».
Rikskansleren hemstälde, att denna kontribution just skulle blifva
Ijerdeparts-räntan. Riddarhuset gaf sitt bifall. Med glädje skedde det ej, dess med-
Fjerdedels öre (Avesta) 1C>55.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
