Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - KRISTINA (1632—1654) - Tyska kriget 1636—1643. — Johan Baners och Lennart Torstenssons öfverbefäl - Kriget med Danmark. — Freden i Brömsebro 1645
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Freiburg på vägen till Böhraen. Men den ogynsamraa årstiden, fiendens
förnyade anryckande och hans egen sjuklighet förmådde honom att afstå från
företaget; han drog sig i vinterqvarter på andra sidan Elbe.
Ehuru slaget vid Breitenfeld således ej omedelbart ledde till lysande
framgångar, var det dock af vigtiga följder. Fiendens ställning var
väsentligen försvagad, i synnerhet som äfven fransmännen under året haft
öfver-vigten vid Rhein. En förening mellan de svenska och franska trupperna,
som vid en sammankomst mellan Torstensson och Guébriant varit å bane,
blef ej af. Men svenskarnes segerrykte, deras moraliska öfverlägsenhet, hvarpå
så mycket berodde, var åter befäst. Kejsaren stod utmattad. Han kunde
numera endast med möda uppsätta nya armeer, och deras styrka öfverträffade
hädanefter ej särdeles svenska härens. Torstensson släpte ej sitt tag. Rolerna
voro från denna tid ombytta: Sverige, som allt sedan slaget vid Nördlingen
kämpat hårdt för att hålla sig uppe, blir härefter allt jemt den anfallande,
medan kejsaren måste tänka på att försvara sina arfländer.
Dessa fingo ingen ro, sedan svenskarne der en gång fattat fast fot.
Tidigt om våren 1643 bröt Torstensson upp och gick genom Böhmen å nyo
in i Mähren, der han undsatte sin i Olmtitz förra året inlagda besättning
och intog en mängd mindre orter. Gallas, som nu återfått befälet, bevakade
noga alla hans rörelser, men undvek efter sin vana fältslag. Syselsatt med
planer att gå kejsaren än närmare på lifvet, öfverraskades emellertid
Torstensson af ett budskap hemifrån, som med ens rubbade alla haus
beräkningar — regeringens befallning, att han oförtöfvadt skulle gå löst på
Danmark.
Kriget med Danmark. — Freden i Brömsebro 1645.
Orsakernt till danskt kriget. — Torstensson i Holstein och Jylland. — Horns flittig i Skåne. —
Sji-krlget nnder Klas Fleming och Karl Gustaf Vrangel. — Torstensson och Gallas. — Underhandlingar och fred
i Brömsebro.
Det kunde synas, som om redan det krig, som svenska kronan förde i
Tyskland, var nog litet tillmätt efter rikets tillgångar. Och dock tvekade
ej den eljest försigtiga förmyndarstyrelsen under slutet af sin tillvaro att ,
kasta sig i nya svårigheter genom anfallet på Danmark. Detta steg visar !
bättre än något annat, huru förändrad Sveriges ställning i sjelfva verket var,
och huru föga man efter Torstenssons framgångar ansåg sig hafva att frukta
kejsaren.
Företaget syntes samtiden djerft och oförmodadt; det var dock väl
grundadt och länge påtänkt. Axel Oxenstjerna hade alltid i Danmark sett
Sveriges farligaste fiende. Kristian IV:s tvetydiga hållning gaf också
ständig anledning till misstankar. Afundsjuk öfver Gustaf Adolfs framgångar,
hade han aldrig uppriktigt velat sluta sig till denne, ehuru han ej kunde
vara blind för de stora fördelar, en stark och enig skandinavisk politik måste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
