Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - GUSTAF II ADOLF (1611—1632) - Gustaf Adolf i norra Tyskland. — Slaget vid Breitenfeld (1631)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skap om konungens annalkande. Han sökte derfor vinna tid och qyarhöll
parlamentaren. Men rådet, ryggande tillbaka for ansvaret att utsätta staden för
en stormning, beslöt på aftonen den 9 (19) maj 1631, dagen efter
parlamentarens ankomst, att öppna underhandling med den kejserlige generalen.
Falkenberg deremot var allt jemt af en annan mening. Elden från de fiendtliga
batterierna hade samma afton plötsligt tystnat; man hade också från vallarna
sett kanoner bortföras, och detta hade starkt honom i hans tro, att Gustaf
Adolf var i närheten. Han kallade derför rådet till en ny sammankomst på
rådhuset klockan 4 på morgonen den 10 (20) maj. Der skulle Magdeburgs
sista svar gifvas; hans afsigt var att då få rådets förra beslut upprifvet.
Men hvad der beslöts var redan likgiltigt. I det kejserliga lägret hade
stormen redan förut blifvit besluten. Det hade skett i ett krigsråd, som håUits
samtidigt som man på rådhuset beslutit att dagtinga. Tserclaes Tilly, som
skulle komma att bära ansvaret för denna stormning och dess förförliga
följder, var ej den, som manat dertill. Tvärt om hade han i det längsta sökt
hindra. Hvad han åsyftade var att blifva herre öfver Magdeburg för att
vinna en fast strategisk stödjepunkt, en vapenplats för den kejserliga hären;
sjelfva hans intresse som fältherre bjöd honom att förfara skonsamt, att ej
utsätta stadeu för faran af en förödelse eller förstöring. Och han visste väl,
att stormningen innebar en sådan. När en öfverbefälhafvare gifvit befallning
till storm, hade han med det samma lemnat soldatesken fria tyglar.
Plundringen var då, efter tidens krigshäfd, soldatens erkända rätt; alla krigets furier
voro då lössläpta. Ingen fältherre, Gustaf Adolf lika litet som Tserclaes Tilly,
var då i stånd att hejda; det hade nyss visat sig i Frankfurt, när denna stad
sköflats och förödts af den svenska hären. Men å ena sidan farhågan for
Gustaf Adolfs närhet, å andra krigsrådets och framfor allt Pappenheims ifver
dref honom att gifva efter. Så hade det afgörande ordet fallit: stormen skulle
påföljande morgon ega rum; ett kanonskott i daggryningen var det
öfverens-komna tecknet.
Morgonen den 10 (20) maj grydde; den fann den gamle fältherren ännu
tveksam och dröjande. Han kunde ej i denna sin lefnads afgörande vändpunkt
komma till ett beslut; han kallade ännu en gång krigsrådet. Det var klockan
5 på morgonen, just det öfverenskomna ögonblicket; ännu hade han ej låtit
kanonskottet ljuda. För krigsrådet förestälde han, att parlamentären ännu ej
återkommit från staden och att en dagtingan var att förutse; den tid, som
häfdmässigt ansågs som den rätta för en stormning, sjelfva dagbräckningen,
vore också genom dröjsmålet förliden. Det berättas då, att en gammal
italiensk öfverste fäst uppmärksamhet på Maastrichts stormning under det
spanskholländska kriget: just på sjelfva morgonen, då vakterne i trygghet gått till
hvila, hade denna starka fästning blifvit tagen med storm. Dessa ord tände;
Tilly gaf ännu en gång efter. Det ödesdigra beslutet blef å nyo fattadt. På
tre olika punkter skulle samtidigt stormen begynna: de båda konvertiterne
Heinrich von Pappenheim och Wolf von Mansfeld samt den evangeliske
hertig Adolf af Holstein, Gustaf Adolfs syskonbarn, voro de, som skulle leda den.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
