Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En jul i skogen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vagnen och måltiden begynte. Under tiden kokades kaffe i
kitteln, som Solbergskäringen efter tattarsed förde med sig.
Det var midnatt, när Solbergskäringen snarkade i ett
nytt rus och barnen hade lagts att sofva. August Julianus
var full som en kaja och hade slagit bränvin i alla ungarne
utom den yngsta. Han var ännu i samma veka stämning
som förut på qvällen. Adelina Elisabeth, som aldrig tyckt
om spritvaror, hade icke gjort mycken skada vid dem denna
qväll heller.
— Bara de inte komma efter oss, sade hon slutligen,
kämpande mot sömnen.
— Inte i natt, inte, svarade August Julianus. — Men
i morgon sticka vi allt i väg mot Halmstad igen, så fort
folket börjar fara till ottan. För Herman Paridon törs nog
inte neka att visa dem det här hålet.
August Julianus tog sig ännu en tår.
— Hör du, Adelina, lallade han, vet du hvad jag gör
i morgon? Jo du, jag går allt till Enslöfspresten, du, och
tar ut lysning för oss båda ...
— Lysning? Hon kunde inte tro sina öron.
— Jo, för hvad tjenar det till, att en lefver som
fåglarne under himmelen, du? Nog kan man väl få en stuga
på något håll, och så kunde jag börja lefva som karl och
sälja hästar, i stället för det härna förbannade förtennandet ...
Men gå nu ut efter mer bränne ... Käringen kan du låta
sofva. Jag lägger mig så länge ... när du har fått in brännet,
kan du komma ... Tag hit hösäcken!
August Julianus sträckte ut sig bredvid brasan. Då
Adelina Elisabeth redan var ute ur grottan, reste han sig på
armbågen ...
— I morgon går vi till presten, skrek han efter henne.
— Och alla ungarne ska vi skrifva för mina ...
Det klack till i Adelina Elisabeth. Hon visste nog, att
det aldrig skulle bli allvar af det der talet om presten, men
hon var tacksam mot honom ändå, liksom om hon fått något
rart till julklapp.
Och så gick hon utan knot att samla ihop mera bränsle
till den vilda julbrasan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
