Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HELGA WISBECK
— Tänk efter själf. Du skulle aldrig våga ta
henne med, min flicka.
— Nå, och du har lofvat Hans att åta dig
henne?
-Ja.
— Eftersom du gör det möjligt för mig att
lämna henne, tycker du väl att jag skall göra det.
— Jag ville ge dig möjlighet att välja.
— Jag önskar, att du inte hade gjort det.
— Kunde jag försvara att låta bli, då jag vet,
hvad det skulle vara för Hans och dig att vara
skilda åt i två år?
— Men det faller dig inte in, att förbjuda Hans
att resa. Du liknar en karl, du har mera respekt
för idéer än för lif och lycka.
— Jag kan inte förbjuda honom, Magda,
svarade Helga stillsamt.
— Du vill inte.
— Nej, mycket riktigt, jag vill inte. Kanske
af respekt ytterst för er lycka. Ville du själf?
— Ack, nej, förlåt mig, jag var orättvis. Det
är bara det, att jag blir alldeles vild af att tänka,
att du skulle få ha lillan och lära henne tala och
inte jag. När jag kom hem, skulle hon känna igen
och älska dig och inte mig. Hon skulle gråta,
när hon måste lämna dig, Helga, är det så du vill?
Och Magda såg på Helga med stora forskande
ögon, i hvilka Helga fann ett nytt uttryck. Det
såg nästan ut, som om hon misstänkte Helga för
en väl uttänkt plan med syfte att orättmätigt
bemäktiga sig den dyrbara lillan. Hon besvarade
Magdas blick med ett svagt leende.
13. — Helga Wisbeck.
273
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
