Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I-IELGA WISBECK
proportioner, men mitt hjärta vägrar att erkänna
dem. Det anser att något oförlåtligt och obotligt
sker, när det nu förgås, det hjälper ej att det är
litet och värdt mindre än intet i denna stora värld,
ty det är dock världens centrum, och jord och
himlar lefva endast genom det.
På en så ytterligt lefvande och själfupptagen
människa som Helga, gjorde åsynen af hvad hon
tog för personlighetens fullkomliga utplånande ännu
under lifstiden ett underbart intryck. Hennes eget
största kval, och det, som nästan förkrossade henne,
var att hon icke vågade tro på utslocknandet.
Hennes smärta tycktes henne icke få rum inom
lifvets synliga gränser, det fanns icke höjd eller
vidd nog stora för den, och döden syntes henne
en alltför lätt lösning för att kunna accepteras.
Men att då som här stå inför ett annat lif, som
redan förbleknats och förtunnats, från hvilket alla
smärtor lyftat och flytt, hvilket icke mer stördes
af någon affekt, gaf en plötslig svalka öfver hennes
hjärta. En aning blåste därigenom, den tycktes
komma från större rymder, än dem hennes tanke
kunde omspänna, en minut såg hon sig själf
utifrån och fann, att hon var väl icke så stor och
hennes smärta icke så odödlig ändå.
Syster Sofi hade sett Helgas snabba
genomträngande blick, hade sett henne förlora sig i
tankar, så långt borta, att man tryggt kunde
betrakta henne. Tio års öfning hade gifvit syster
Sofi förmåga att se, hon tydde smärtans chiffer
i ett ansikte så lätt som en bok. Förändringen
hos Helga, när hon på hösten återvändt från sin
202
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
